Moskvas internationella biennal för samtida konst/Moskva

Publicerad
Uppdaterad
De ”nya ryssarna” har gått i bräschen för att höja auktionspriserna i världen, i synnerhet på Picasso-målningar. Men de har även så smått börjat köpa samtida konst och årets Moskvabiennal har gjort det enkelt för just dem.
Huvudutställningarna är nämligen inhysta i lyxvaruhuset TsUM vid Röda torget och i det ännu inte färdigställda Federation tower i området ”Future Moscow”. Ändå vill denna andra Moskvabiennal, ledd av samma internationella stjärncuratorer (Rosa Martìnez, Nicolas Bourriaud, Hans Ulrich Obrist med flera) som den första, uppfattas som ett motstånd mot marknaden. Footnotes on geopolitics, markets, amnesia är titeln, och utställningarna kompletteras med tunga, filosofiska seminarier och releaser av teoriböcker.
Konstnärerna är över lag både äldre och mer etablerade än vid den  första Moskvabiennalen (recenserad i Expressen 2/2-05). Det känns, kanske därför, mer som en ”riktig” biennal den här gången.
I TsUM presenterar Daniel Birnbaum, Gunnar Kvaran och Hans Ulrich Obrist 40 konstnärer som arbetar med video och film. Samtliga är bosatta i USA, och med något undantag återvunna från Birnbaum & co:s vandringsutställning Uncertain States of America (se Expressen 27/10-05).

Här finns många bra verk som sitter som en smäck i sammanhanget, exempelvis Mika Rottenbergs film Dough (2005-2006), om en oändligt stor degklump som bearbetas och leds genom olika rum och via olika händer, tjocka som knotiga, för att senare delas upp och vacuumförpackas för vidare distribution.
En konstnär som dyker upp på flera ställen i Moskva är italienske Gianni Motti, som bjuder motstånd med sin humoristiska kritik av maktövergrepp. Som tvålen Mani Puliti (rena händer) – enligt konstnären tillverkad av Silvio Berlusconis fett, ett material han påstår sig ha fått direkt från förre premiärministerns fettsugningsklinik.
Här visar Motti bland annat Broker (2005), en performance med kostymklädda män placerade bakom galler, likt de oljemiljardärer som sitter fängslade efter att ha utmanat Putin.
Rysk konsts ”bad boy” Oleg Kulik, i Sverige mest känd som folkilsken hund, dyker upp som curator för ett av sidoprojekten, utställningen I Believe. Där vänder 60-talet ryska konstnärer uttryckligen de filosofiska manifestationerna ryggen och vädjar till mer ”mjuka” kärleksideal.
Det blir många bombastiska, stora och ”hårda” installationer i en mörklagd gammal industribyggnad. Konst som framkallar omedelbara reaktioner och känslor – kanske i synnerhet i jämförelse med huvudprojekten i Federation tower, som har en mer kylig framtoning, med hjälp av en lika kylig arkitektur.
Men kylig eller inte, Moskva är trots allt en av världens mest intressanta platser - historiskt, ekonomiskt och geografiskt. På gatorna är marknadens villkor glasklara, de enorma ekonomiska klyftorna synnerligen påtagliga. Ett motstånd mot marknaden är mer än välbehövligt, just här. Och även om denna biennal famlar i en ogripbar massa av problem, öppnar den ändå för en mängd frågeställningar som blir till konkreta samtal på caféerna. Samtal, som i sin tur kan bidra till långsamma förändringar.
Om det blir någon tredje Moskvabiennal återstår att se. Men till skillnad från för bara två år sedan finns nu både en etablerad biennalstruktur och en aktiv konstdiskussion i Ryssland.

Power Ekroth

FOTNOT: Power Ekroth är redaktör för konsttidskriften Site.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag