Jag ser utställningen om Kambodja på Forum för levande historia. Gunnar Bergströms berättelse om sin pilgrimsvandring till dödens fält gör den fin.
Men jag saknar ett datum: 21 september 1979. Mellan den moraliserande debattens stora ord ekar glömskan. Gunnar Bergström brottas ensam med sin skam. Vad tänkte Ola Ullsten den där septemberdagen? Olof Palme?
Folkmordet kräver vidvinkelkamera. Amnesty teg om det i tre år. I sin oundgängliga folkmordsbok A problem from hell konstaterar Samantha Power att USA visste men valde ”en tystnadens politik”. Flyktingarnas vittnesmål möttes med misstro. Ingen europé väckte frågan om dödens fält i FN.
De som ville veta visste. Men ingen höjde rösten. Ju mer världen började fatta desto märkligare blev det.

På juldagen 1978 invaderade Vietnam Kambodja och Pol Pot flydde. Omvärlden fördömde räddningsaktionen. Efter några månaders tanketid, samtidigt som folkmordets och tortyrcentralernas detaljer klargjordes, bestämde Jimmy Carter att USA nu skulle stå på khmerernas sida. USA gav gerillan militärt stöd. Storbritannien lär ha skickat militära rådgivare till djungeln.
Jag minns de upphetsade debatterna i Sverige. De enda som verkligen stödde Vietnams insats var kommunister med lojalitetsband till Moskva. Power skriver att khmerernas starkaste stöd i USA inte kom från vänster, men från de mest principfasta antikommunisterna. Kompasserna snurrade.
På bio visades The Killing Fields men i FN var folkmordet en icke-fråga. Kambodja är som en roman av Franz Kafka. Tänk alla frågor som kan ställas.
Den 21 september 1979 var ödesdagen då frågan kom upp i FN. Vem skulle representera det kambodjanska folket? En stor majoritet med hela västvärlden i spetsen valde de röda khmererna. Sverige gav i praktiken sitt stöd genom att lägga ner sin röst. Landet hade borgerlig regering. Ola Ullsten var utrikesminister. Folkmordet kastar långa skuggor.
FN nämnde inte folkmordsfrågan förrän 1985. USA höll fast sitt khmerstöd ända till 1990. Men en statlig myndighet granskar kanske inte den egna och andra staters skuld. Glömskan är som sagt stor.