Min pappa var
uppenbarligen en engagerad läsare, engagerad och kolerisk. I böckerna i hans efterlämnade bibliotek kan man stöta på en hel del marginalanteckningar, inte sällan invektiv och korrigeringar av typ "Dumhuvud", "Idiot", "Okunnigt", ackompanjerade av en svärm utropstecken. Samtalet mellan mig och bokens författare avbryts av en tredje röst, min pappas, och läsningen blir också en välkommen dialog (om än något enformig) med honom.
I andra fall kan marginalanteckningar däremot vara direkt störande, som beskäftiga anonyma anteckningar och klotter i bibliotekens böcker. Men i en epok som utropat författarens
Andras närvaro i Ett eget rum död och läsarens födelse blir naturligtvis marginalanteckningar en spännande gren av den så kallade receptionsteorin.
På en utställning på galleri Index presenterar konstnären Kajsa Dahlberg ett märkvärdigt verk: ett faksimil av Virginia Woolfs feministiska klassiker
Ett eget rum, baserat på ett antal exemplar från olika svenska folkbibliotek. Varje exemplar innehöll förstrykningar och marginalanteckningar som Kajsa Dahlberg har fört in i sin volym, som hon kallar
Ett eget rum/Tusen bibliotek (men missat översättarens namn).
Under läsningen hör vi en hel kakafoni av lidelsefulla röster, synpunkter, utrop och frågor. Vissa avsnitt lämnas i fred, andra är så streckade att orden blir svåra att urskilja under lagren av blyerts. Låntagarna är inte bara läsare utan också skrivare. Och som läsare av de offentliga bibliotekens böcker kan vi inte undgå de handskrivna kommentarerna, lika
Ezra Pound lite som vi kan blunda för graffitin i det offentliga rummet.
Till vem riktar
sig den som skriver i marginalen? Till författaren (som aldrig får tillfälle att läsa eller svara), till sig själv, eller till andra läsare av boken? Den som klottrar i bibliotekets böcker vill av begripliga skäl vara anonym. Men den som skriver i sina egna ägandes böcker måste räkna med att tids nog, om inte annat efter sin död, bli läst av en eftervärld, av släktingar, forskare eller av antikvariatens kunder - där gäller samma villkor som brev och dagböcker. Den som är angelägen om att putsa på sitt eftermäle vaktar därför sin penna, tänker sig för och formulerar sig gärna kvickt och briljant. Det gäller inte minst författare. Ezra Pound såg sig nödsakad att för säkerhets skull göra klart i en särskild marginalanteckning i en bok han köpt på antikvariat: "Någon jävla idiot har haft den här boken innan jag köpte den. Jag ansvarar inte för
Virginia Woolf anteckningarna med hans handstil."
Andra författare kunde utveckla marginalanteckningarna till en särskild litterär genre, det betraktades som en respektabel form i början av 1800-talet. Den engelske romantiske poeten Coleridge gjorde det till en skön konst, både i egna böcker och böcker han lånade av andra. Och han lånade åtskilliga - en del av marginalanteckningarna, som han skrev för evigheten i bläck finns samlade och utgivna i sin egen rätt, berättar den amerikanska litteraturvetaren H J Jackson som forskat i
Marginalia, vilket också är titeln på hennes studie.
Coleridges marginalanteckningar är alltså inte spontana, emotionella utbrott som min pappas, utan väl övervägda och noga utmejslade. Kring boksidans strikta spalt sprider sig vildvuxna handskrivna kommentarer - det liknar en del beryktade författarkorrektur som drev sättarna till förtvivlan, eller judiska rabbiners kommentarer till Skriften.
Marginalia är väl en numera utdöd litterär genre och det märks också i Kajsa Dahlbergs volym. Kommentarerna till Virginia Woolfs bok vittnar om en intensiv och lidelsefull läsning av en explosiv bok, men tillför sällan några nya perspektiv eller litterära upplevelser. H.J. Jackson gjorde samma erfarenhet när hon på ett liknande sätt samlade 386 exemplar av Boswells
Life of Johnson från olika bibliotek; marginalanteckningarna var i allmänhet ganska okontroversiella och av privat natur.
Kajsa Dahlbergs
Ett eget rum/Tusen bibliotek är en fyndigt gestaltad idé som materialiserar en hel diskussion inom den samtida estetiken. Den rymmer dessutom en viss ironi eftersom Virginia Woolf själv avskydde marginalanteckningar, särskilt i biblioteksböcker: de påtvingar läsaren en oönskad läsart och stör hennes privata, vidöppna dialog med bokens författare. Det egna rummet invaderas av tusen bibliotek. Woolf tillhörde den stränga skola som ser marginalia som ett helgerån, ett övergrepp, för att inte säga våldtäkt.
Men andra - till exempel läsarna av
Ett eget rum - fortsätter att skriva i marginalen som den naturligaste sak i världen.
