I fredags var det vernissage för Tensta konsthalls nya utställning Borgarklassens knähundar.
Efter marxistiska föreläsningar och gratischampagne avslutades kvällen proletärt med ärtsoppa. Några unga Tenstabor blev bryskt utslängda på gatan. Och konstnären Kjartan Slettemark gläfste runt på det leopardmönstrade golvet iklädd en kopia av sin pudelkostym från det ”politiska” 70-talet.
En träffande bild av hur man tacklar klassproblem i konstvärlden – med vacker tass. Men framförallt en bild av läget i Tensta konsthall just nu.
Det blir ju allt mer tydligt att ledartrojkan Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland och Jelena Rundqvist inte alls är de revolutionära underdogs som de utgett sig för att vara, utan snarare herrskapet som håller i kopplet.
När trion plötsligt avslöjade sin avgång häromdagen morrade de åt arvodet till en styrelseledamot. Det visade sig vara 350 000 kronor till en konsult, som anlitats för att röja upp i kassaboken. ”Och du vet ju hur mycket konsulter kostar”, som styrelsens ordförande Bertil Nyberg sa på telefon igår.
På ytan ser det alltså ut som om cheferna gör exakt samma sorti som företrädaren Gregor Wroblewski – det vill säga som rebeller med hög svansföring och agg mot styrelser.
I själva verket är ju deras
avgång varken rebellisk eller oväntad.
Det är till exempel inte längre någon hemlighet att Ogland satsat krutet på sin egen konstkarriär i USA det senaste året.
Rundqvist har av någon anledning flyttat till Dalarna. Och Mallea Lira tillbringade halva 2007 i New York, där han dragit igång ett nytt galleri.
Vilket ju inte är förbjudet. Även om det känns snopet att de som vurmade allra mest för konstens ”lokala förankring” i förorterna själva flydde mot sköna Siljansdalen, lämnade landet eller parkerade sig mitt i strålkastarljuset på Lower East.
Men nu råkar det även vara så att flera av konstnärerna som pysslat med skattefinansierade konstprojekt på Tensta konsthall, samtidigt har lanserats kommersiellt på ”Fruit and flower deli” som New York-galleriet heter. Projektet Snöfrid marknadsfördes till exempel både i Tensta och i New York i november förra året.
Det har med andra ord varit dubbelmacka i flera månader nu.
Tidigare i höstas dök dessutom en rad internationella konstkändisar plötsligt upp i Tensta.
De skulle, enligt konsthallsledningen, ingå i ett ”Advisory board”. En sorts högsta råd, för utvalda toppdirektörer. Bland namnen hittar man till exempel exempel Gaby Horn från Kunst Werke i Berlin och Yusaku Imamura, konsthallsboss i Tokyo.
Och när några av dessa höjdare besökte Tensta konsthall för en konferens i september stod bland annat en specialchartrad helikoptertur över det exotiska Järvafältet på schemat.
Syftet var att göra ”en topografisk analys” och ”få överblick” enligt en av de medverkande.
Hux flux blev den så kallade ”plattformskonsten” en helikopterplatta.
Att vd-trion nu avgår efter tre år på grund av ett ”arvode” som inte faller dem i smaken, men däremot glatt slösat kulturbidrag på propellertrams för jetsetgäng, kan väl tas som tecken på en stundande klassresa uppåt. Dags att lämna de gamla flacka flumidealen nere på marknivå och betrakta förorten von oben.
Nu frågar man sig mest varför det alltid är just detta evinnerliga Tensta som drabbas.
För vad sjutton är det egentligen med den där jäkla förortskonsthallen som alltid leder till trubbel, maktkamper, konspirationer, ekonomiproblem, fnurror och bråk?
Vilar det en förbannelse över stället? Ligger det en hund begraven? En pudel?
Eller skulle det möjligen, någonstans, kunna handla om klass?
