Äntligen får publiken med egna ögon ta del av Anna Odells examensarbete på Konstfack. Nils Forsberg ser ett verk som handlar lika mycket om medmänsklighet som tvångsvård.
Nej, man ger inte genast starka lugnande mediciner till en patient som man inte känner till sjukdomshistorien på. Så säger en av de mentalskötare som Anna Odell pratar med ett par månader innan hon ger sig ut på Liljeholmsbron för att återskapa den psykos hon på riktigt drabbades av 1995.
Klockan 19.04 den 21 januari körs Odell iväg i polisbil från bron.
19.10 anländer hon enligt journalen till psykakuten. Hon vägrar att uppge sitt namn och kallas i journalen bara ”Okänd kvinna”. Före 19.30 har hon fått två doser Stesolid samt en dos Phenergan.
Det låter som en hyfsat tung medicinering i mina öron.
Världens mest uppmärksammade konstnärliga examensprojekt är alltså klart. I tre rum bredvid varandra projiceras Odells telefonresearch, själva händelsen samt en bandad upptagning av när hon morgonen efter avslöjar att alltsammans var ett konstprojekt.
Om det gick att se denna psykostriptyk blott ur strikt estetiskt perspektiv skulle särskilt mittdelen imponera. En ensam kamera följer händelserna från en balkong på Södermalmssidan och det ser helt fantastiskt ut. Men Anna Odells Okänd kvinna 2009–34970 går långt bortom estetik och panoreringar.
Inte bara tvångsmedicineringen tas upp. Även bältesläggningen av intagna patienter ifrågasätts: Vore det inte bättre med mer personal som kan ta hand om de intagna? När Odell av en annan skötare avråds från att realisera sina planer sker det bland annat med argumentet att psykakuten kan vara en farlig plats. En del intagna kan vara våldsamma. Anna Odell frågar förstås om det är rimligt – ska inte ett sjukhus vara en trygg plats?
Det var ungefär vad man kunde vänta sig. Psykvården har brister och de handlar inte om pengar. En del rutten människosyn kan anas också.
Vårdpersonalen är maktfullkomlig medan patienten är helt försvarslös, menar Odell.
Måste det inte vara så? Ska en psykotisk patient få ha synpunkter på sin diagnos? Betraktas som en individ med fri vilja? Om jag skulle bli psykotisk vill jag bli omhändertagen. Snabbt.
”Dig skulle jag vilja bli omhändertagen av när jag kommer till akuten!”, utbrister Odell till en mycket klok vårdare som hon talar med under researchfasen. ”Ja, men då skulle det inte bli nån bra film”, svarar han och där någonstans landar det. I behovet av medmänsklighet och respekt för människovärdet.
Till det som gör filmen från bron så stark hör också det att människor stannar till i regnslasket, försöker avvärja, tillkallar hjälp.
Men var det värt det? Har Anna Odells projekt lett till avslöjanden som motiverar hennes utnyttjande av polis och sjukvård? Vet inte. Lite av debatten kunde ju få tippa över till att handla om psykiatrins metoder.
Sedan tycker man synd om alla andra konstfackstudenter. Hur många kommer att ta del av Anna-Karin Suhs vackra installation om adoption och identitet? Eller Aida Chehrehgoshas uppgörelse med sina föräldrar och en barndom fylld av misshandel och våld? På gott och ont är det här ofrånkomligen Anna Odells show.
