Jag gick till

Market med vissa farhågor. Inte för att för att jag bävade för chocken att se konsten profaneras som marknadsvara; rubriken deklarerade ju i brutala versaler vad det var fråga om. Nej, jag hade blivit portad på vernissagen kvällen innan (bara för särskilt inbjudna) och hamnade i stället på Supermarket: öppet för alla, trevligt och stimmigt. Supermarket inkluderade, Market exkluderade. Men Market exkluderade också åtskilligt av det som brukar frodas på Sollentunamässan - tacksamt nog eftersom, som Ola Billgren skriver, man kan bli sjuk av dålig konst. Och Market överraskade mig med hög kvalitet och många utmärkta verk. Att en håla i periferin som Stockholm kan uppbåda så mycket bra konst är faktiskt hoppingivande. Deltagarnas medelålder är ganska låg och många har nyligen gått ut konsthögskolorna, de flesta från Mejan, som i galleristen Natalia Goldins avdelning med namn som Anna Camner, Allen Grubesic och Christoffer Paues, och likadant hos Knäpper och Baumgarten.

Arrangemangen

i Konstakademiens lokaler är anspråkslösa: enkla bås med varuprover från de olika galleriernas stall utan yttre krusidulller och curators. Det finns olika sorters gallerister: en del sliter som djur på konkursens brant, andra är knallhårda affärsmän och tjänar pengar som gräs. Men båda kan spela en inte obetydlig kulturpolitisk roll. Galleriet kan bli en samlingspunkt och barnmorska, som Sturm för expressionismen eller Vollard och Kahnweiler för kubismen. Gallerier är konstvärldens bokförlag och Market en blygsam motsvarighet till bokmässan, men på de speciella villkor som råder på konstmarknaden: unika verk och höga priser för en relativt köpstark publik. Att videokonst och installationer lyser med sin frånvaro är kanske ett tidens tecken men framför allt ett tecken på marknadens preferenser. Market är alltså ingen definition av konst, för konsten kan ha ambitioner långt bortom det som ryms och syns på marknaden. Ändå är årets Market väl värt ett besök.