Det fanns en tid när varje slipsgosse i maktposition smickrade sig själv med att vara feminist. Frågan är om ordet smakar lika gott i munnen i dag, efter Feministiskt Initiativs senaste fatala rundor i manegen. Plötsligt är det helt okej att tycka att feminism är lite löjligt, inte för att sakfrågan i sig har förändrats utan för att de mest synliga förespråkarna uppträtt narraktigt. Tacksamt och lättat har flatskrattet brett ut sig över nationen och det är så lätt att dras med och flina skamset åt de extrema och egocentriska uttrycken och samtidigt finns sorgen där för vid sidan av mediecirkusen fortsätter den dagliga självklara diskrimineringen och snedfördelningen, styrd av fördomar så invanda att vi inte ser dem ens inom oss själva förrän någon pekar på dem. Utställningen Konstfeminism - strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till i dag är som titeln antyder en i stora delar retrospektiv utställning. Närmast nuet kommer nystartade föreningen "JA!" som i samband med vernissagen presenterade sitt JämlikhetsAvtal och förklarade sig ha syftet "att främja konst av hög kvalitet, det vill säga konst som bidrar till att störta patriarkatet." Konst som redskap alltså, ett tillhygge att slå i pannan på den lede fi, där verkets värde definieras genom dess villighet att underordna sig "saken". Ett tänkande farligt nära den kulturkontrollerande diktaturens och så är vi där igen, i det hätskt naiva endimensionella tilltalet och det är synd. För utställningen är mycket mer än så. Detta är en skattkista fylld av verk av konstnärer som annars ofta fått stå tillbaka på en av tradition manligt dominerad konstarena. Flera hundra bilder och föremål visas, inte kronologiskt utan tematiskt sorterade och det samlade intrycket är överväldigande, varierat och vitalt. Mitt i det centrala rummet tronar Barbro Andréns färgstarka tygskulptur Fruktbarhetsgudinnan Amanda (1979), flankerad av hennes närbesläktade oljemålning Sommarlust (1982) föreställande en naken man i gräset, av allt att döma saligt leende efter en nyss avslutad lyckad älskogsakt. Anna Sjödahl: "Vår i Hallonbergen", 1972 Till denna man återvänder jag senare, just på grund av värmen i blicken som betraktar karlsloken i gräset. Annars är tilltalet oftast fränt och mannen görs med fördel känslomässigt snöpt, kostymklädd, dominerande. En intressant vinkel på temat visar en av utställningens få manliga konstnärer - Martin Sjoberg - i verket I Think He Wants To Communicate (1995) som visar en naken mansbak med en vit förhandlingsflagga instucken mellan skinkorna. Men mestadels är det kvinnornas arena med plats för hela skalan av tekniker och uttryck, från Annika von Hausswolffs skarpt belysta våldtäktsoffer i fotosviten Tillbaka i naturen (1993) och Elisabeth Ohlson Wallins brutala modeller i Könskrigare: Ann (2000) till Gunilla Paetau Sjöbergs sensuella ullskulptur Blå kalk (1996) och Raine Navins stillsamma installation Min bror är död (1976) där fem nystan upprepat garn får representera förlusten av en man som inte längre behöver sin tröja. Hat och kärlek om vartannat när verk av över hundra konstnärer visas, konst som inte nödvändigtvis har ett medvetet politiskt syfte och verkar för att "störta patriarkatet" utan som verkar i kraft av individens längtan efter att uttrycka något väsentligt. Individer som i det här fallet råkar vara kvinnor, hemmahörande i kvinnors vardag, underställda kvinnors villkor. Fotnot: Uställningen visas senare på Liljevalchs konsthall i Stockholm, Hälsinglands museum i Hudiksvall och på Göteborgs konstmuseum.