Kassel, staden som vart femte år stor värd för Documenta 14 uppvisa många likheter med ... Foto: RONNY HARTMANN / AFPKassel, staden som vart femte år stor värd för Documenta 14 uppvisa många likheter med ... Foto: RONNY HARTMANN / AFP
Kassel, staden som vart femte år stor värd för Documenta 14 uppvisa många likheter med ... Foto: RONNY HARTMANN / AFP
... Norrköping, Therese Bohmans hemstad. Foto: Thuresson/Wiki commons... Norrköping, Therese Bohmans hemstad. Foto: Thuresson/Wiki commons
... Norrköping, Therese Bohmans hemstad. Foto: Thuresson/Wiki commons

Kassel är som Norrköping

Publicerad

Konstvärlden i allmänhet och Documenta i synnerhet är platser som är lätta att känna sig utanför i. 

Therese Bohman finner ömhet på oväntade ställen och hittar hem via en alldeles utsökt senapsdressing.

 

Jag har aldrig känt mig hemma i samtidskonstvärlden. På vernissage i Stockholm tänker jag alltid att det syns på mig att jag är en förrädare som är intresserad av omoderna saker som känsla, skönhet och kvalitet, allt sådant som konsten för tillfället är monumentalt ointresserad av.

Extra påtagligt blir det vid de stora internationella utställningarna med samtidskonst. Jag är en främling i denna konst, tänker jag redan vid det första videoverket om ursprungsbefolkningars rättigheter.

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Documenta 14 saknar inte idéer – men konst 

 

Att vistas i Kassel påminner å andra sidan mycket om att vara tillbaka i min barndoms Norrköping, vars innerstad inte drabbades av bomber under andra världskriget men väl av moderniteten, med samma resultat: generiska shoppinggator och sextiotalsarkitektur. Nedlagda fabriker har blivit universitet. Spårvagnar. Till och med Kassels rådhus påminner om det i Norrköping. 

Enrique Vila-Matas

I bakhuvudet har jag sällskap till Documenta med den spanske författaren Enrique Vila-Matas: jag har nyss läst hans roman ”Utan logik i Kassel” som gavs ut på svenska under våren. Den utspelar sig under Documenta 2012, dit romanens Vila-Matas bjuds för att sitta och skriva på en kinakrog, som ett slags lågmält performanceverk. 

Han är en nyfiken men lite skeptisk guide till samtidskonsten. ”Jag började undra om det fanns någon som varit djärv nog att hänga upp en helt vanlig tavla på en helt vanlig vägg under den här utställningen”, säger han i ett av de många partier jag strukit under i romanen. ”Jag föreställde mig vilket gapskratt det skulle utlösa”. 

 

LÄS MER – Therese Bohman: Idealiseringen av tjejgänget är kvävande

 

På Documenta 2017 är det ont om helt vanliga tavlor. Många verk består av plywoodmontrar med uppslagna böcker eller fotokopierade dokument. Det är som om idén och teorin har slutat ta omvägen via gestaltningen i stället blivit själva konsten.  

Efter två dagar i Kassel har jag tittat på konst i fjorton olika lokaler. Utställningen är utspridd över hela staden, för att se allt krävs både planering och gott lokalsinne. ”Ni måste gå runt till andra sidan kvarteret!”, hojtar en främmande man som jag och mitt sällskap passerar när vi irrar omkring vid Kassels brutalistiska posthus i jakt på lokal nummer femton. ”För ni hör väl till Documenta? You look like art people.” 

Schnitzel

Det blir schnitzel till middag den kvällen, det är en jättegod senapsdressing på salladen, en liksom helt vanlig senapsdressing som påminner om dressingen i ett storkök vid en tid i livet då ingen misstog mig för en konstmänniska. Wohin gehen wir? Immer nach hause. Jag är alltid på väg hem. Till och med på Documenta. Kanske tycker jag mer om senapsdressingen än om all konst jag har sett här.

Plötsligt känner jag en stor ömhet för allt, för staden som ställer sig till förfogande för den internationella konstvärlden som vart femte år sveper in med sin illa gestaltade kritik av den globala kapitalismen, de extrajobbande studenterna, den vänliga damen i hotellreceptionen. Kanske är det sömnbristen eller fullmånen, men mest av allt är det känslan av att jag fattar Kassel bättre än någon annan. Jag vill också skriva en roman om Kassel. Typiskt att Enrique Vila-Matas har hunnit före mig.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Munch och Knausgård är en perfekt matchning 

 

En kväll arrangerar kommunen fest i rådhuset. Jag känner ömhet för festen också, den är så välvillig och samtidigt lite tafatt, så generös med otrendig mat och fri bar. I ett hörn finns en liten scen där en ung snygg tjej sjunger hits, ”Summertime” och ”Killing me softly”. De socialt medvetna konstmänniskorna i lokalen bryr sig inte om henne, i det här sammanhanget är hon som en helt vanlig tavla på en helt vanlig vägg med sitt tålmodiga leende och sina sexiga pumps. 

Jag får jag en impuls att gå fram till henne och säga något snällt, att hon sjunger bra, att det är publiken det är fel på, att konstmänniskor bara bryr sig om maktstrukturer när de ligger i en plywoodmonter och att jag faktiskt fattar på riktigt, även om jag inser att det skulle verka lögnaktigt, förmätet och galet på samma gång. 

I hennes ögon är jag också en konstmänniska, och kanske är det okej att det är så. Jag tror att jag är hemma nu. 

 

 

KONST

Documenta 14

Kassel, Tyskland

Till 17/9

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Aftonland".

Therese Bohman
Therese Bohman
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag