Nu visas en bred Ivar Arosenius-utställning på Waldemarsudde i Stockholm. Therese Bohman ser en konstnär som ratade rucklarens väg för den smala.
Vad skulle du göra om du visste att du bara hade en månad kvar att leva? Eller en vecka, ett halvår, ett år – de flesta har nog tänkt tanken. Vad är viktigt i livet när det blir så uppenbart att ens tid på jorden är utmätt?
Ivar Arosenius (1878–1909) umgicks hela sitt vuxna liv med den känslan. Från sin mor ärvde han blödarsjuka, samma sjukdom som tog livet av hans bror under barndomen. Vid denna tid levde en blödarsjuk i genomsnitt 16 år. Varje dag efter den födelsedagen måste för Arosenius ha känts som ett liv på övertid.
Så, hur tillbringar man tiden då? För Arosenius var svaret många långa festnätter, en utpräglad bohemtillvaro, både i Sverige och Paris. Och ett iscensättande av sig själv som konstnärligt geni, ett slags maskerad med fladdrande halsduk och högljutt tal om förakt för borgerskapet. Han drack hejdlöst (på läkares ordination dessutom: alkohol ansågs ha god effekt på blödarsjukan), hamnade i bråk.
Och sedan, efter en allvarlig och längre sjukdomsperiod: en fullständig omprioritering. Snart bodde han i villa med fru och dotter.
Dessa kontraster mellan kroglivsdekadens och stillsamt familjeliv, mellan sorglöshet och en medvetenhet om livets oerhörda bräcklighet är det som bäst definierar Ivar Arosenius.
På Waldemarsuddes omfångsrika Aroseniusutställning blir det också tydligt hur oerhört brett hans konstnärskap är: från skämtteckningar och karikatyrer till finstämda interiörer, från sorgsna små stadsbilder med ensamma, vinddrivna gestalter till uppsluppna krogscener. Och så en rad porträtt, både av sig själv och andra. I tusch, akvarell, tempera.
I mycket är Arosenius ett barn av sin tid. Detta var skämttidningarnas storhetsperiod och Arosenius medverkade i både Söndags-Nisse och Strix. I hans stil syns tidstypiska böljande jugendlinjer, tydliga svarta konturer, formfasthet.
Hans målningar befolkas av en uppsättning typer: ensamma grubblare, glada gubbar, livgivande Venusgestalter och älvlika sagoprinsessor.
Han utvecklade också en sällsam blandning av allmogemåleri (påverkad av vännen Ole Kruse, som hade läst William Morris och gärna berättade om vikten av folkkonstens, ornamentikens och hantverkets bevarande) och orientaliskt måleri. Kalifer och orientaliska prinsessor befinner sig i vad som närmast ser ut som väst-svenska landskap mot en fond av ljus, svensk försommarnatt.
Men det finns också en tydlig koppling till äldre konstnärer: de tyska renässansmålarna Hans Baldung Grien med sina många varianter av jungfrun och döden, och Lucas Cranach den äldre, vars kända porträtt av Martin Luther ekar i många av Arosenius vänporträtt. Hos de tyska mästarna fanns både ett djupt allvar och en burlesk humor som Arosenius säkert kände sig besläktad med.
När Ivar Arosenius dragit sig tillbaka från bohemtillvaron blev hustrun Eva och dottern Lillan de vanligaste motiven. Lillan i sin röda klänning finns avbildad i en mängd teckningar och målningar. Samt givetvis i Kattresan, som gjorde Arosenius folkkär.
Berättelsen om Lillan som rider iväg på äventyr på sin katt (inklusive ett för mig som barn omskakande parti där katten äter så den spricker och måste sys ihop) är en barnboksklassiker.
Själv hann Arosenius aldrig se Kattresan utgiven. Efter en tids förkylning brast ett blodkärl i hans hals på nyårsdagen 1909. Han förblödde, 30 år gammal.
Mot vetskapen om detta är Självporträtt med blomsterkrans, min personliga favoritmålning av Arosenius, tillika den som Waldemarsudde valt till sin utställningsaffisch, kuslig i sin symbolik. Porträttet med den genomträngande blicken är samtidigt en bild av förgängligheten, där den vackra blomsterkransen kommer att vissna – även om den slog knut på symboliken genom att överleva Arosenius.
Den finns fortfarande bevarad, i en monter bredvid porträttet på utställningen. Den veka blomman på konstnärens ena sida behöver en stötta för att hålla sig upprätt, och på andra sidan syns trollsländor. Som flyger en sommar och sedan dör.
