Vad säger oss möblerna utöver sin funktion? Några möbler har jag glömt var jag köpte men mina Ikea-möbler strålar för evigt med sitt varumärke. Ofta praktiska och utmärkta, men jag lyckas inte riktigt göra dem till mina egna, trots att jag skruvat ihop dem alldeles själv: de är och förblir ”Ikea”. En hel ideologi och folkhemshistoria tränger sig emellan.
Sagan om Ikea berättas nu på Liljevalchs och vi älskar att höra den gång på gång: myten om begynnelsen i Smålands karga jord, en yngling som ur ingenting skapar ett imperium och sände sina apostlar ut i världen för att förkunna Ikea:s evangelium (och tjäna en ruskig massa pengar). Katalogen lär vara den mest spridda trycksaken efter Bibeln.
Liljevalchs iscensätter framgångssagan föredömligt pedagogiskt och överskådligt. Vi får följa alla faserna från postorderfirman i Älmhult, snilleblixten monteringsbara möbler (lånad från NK), Ikea-Guggenheim vid Kungens Kurva, 1700-talsseriens gustavianska ”originalkopior”, PS-seriernas högklassiga och sofistikerade design, barnmöblerna, kärntruppen av formgivare som inte minst inom textilavdelningen var imponerande.
Det blir en kul och ohejdat nostalgisk vandring ackompanjerad av ”Åh, den där hade jag”.
Det är en klang- och jubelföreställning som lika gärna kunde vara producerad som en permanent utställning i Ikea:s Jerusalem/Älmhult.
Kanske är det just en sådan utställning Liljevalchs har velat göra. Men det blir onekligen komplicerat om man samtidigt tar emot tre miljoner i sponsring från det företag man ställer ut; då måste konsthallen för att skingra alla misstankar extra tydligt markera kritisk distans och självständighet.

Man kan till exempel inte med tystnad (utom ett par rader i katalogen) förbigå den skandal som skakade Ikea när det avslöjades att Kamprad i sin ungdom och långt efter kriget sympatiserade med en svensk nationalistisk och nazi/fascistisk rörelse. Vad innebar skandalen för den internationella lanseringen och med vilken strategi lyckades man undvika de katastrofala konsekvenserna? Den frågan måste inte vädras i alla sammanhang, men den får inte döljas när en offentlig konsthall sponsras av Ikea. Och den leder vidare till den laddade diskussionen om det inte alltid antagonistiska förhållandet mellan totalitarism och funktionalism – i Mussolinis Italien gick de hand i hand.
Ikea är utan tvivel ett högintressant tema. Det väcker kritiska frågor om sociologi, etnografi och marknadsföring, till exempel Ikea:s ”svenskhet” som Kerstin Wickman berör i en utmärkt katalogtext.
Det är knappast en tillfällighet att Ikea föddes i världens modernaste land, präglat av rationalitet, funktionalism och jämställdhet. Man producerar ungdomliga, skandinaviskt funktionella möbler för moderna, frisinnade och fördomsfria människor – inget snobberi, inget statustänkande. Det tuffa multinationella företaget konstruerade skickligt alibi och identitet i föreställningar om lantliga rötter och en lite knasig blågul mentalitet med slogans som ”Ils sont fous, ces Suédois” eller ”The Swedes are different”.

Ikea har varit ett kärt tema i de senaste decenniernas konst, också internationellt: Jason Rhoades som på kulturhuvudstadsårets Arkipelag visade Kamprads första kiosk, Andrea Zittel, eller i Sverige Clay Ketter, Stig Sjölund och Miriam Bäckströms fotosvit från Ikea-museets inredningar; Daniel Birnbaum kommenterade fenomenet i ”Ikea at the end of metaphysics”. Konstnärernas annorlunda perspektiv har alltid mycket att ge – jag saknar det på konsthallen Liljevalchs.