Det tar inte lång stund på Nationalmuseums utställning Handgjort innan jag vill skrika av lika delar frustration och kvävningskänslor. Ur museets omfångsrika arkiv har man hämtat fram en samling teckningar av de riktigt stora namnen - en Ingres, en Caravaggio, en Dürer - för att låta dessa "föra en dialog mellan nu och då". Nuet är av obegripliga anledningar representerat av en enda samtida konstnär: illustratören Stina Wirsén, känd från DN.
Samtidigt är utställningens avsikt att fästa besökarens uppmärksamhet på könsnormer och deras föränderlighet genom historien.
Wirsén får agera gott exempel och motvikt till allt som varit fel (det vill säga annorlunda än nu) genom hela konsthistorien, eftersom hon tecknar androgyna gestalter och små flickor som skriker och svär i stället för att sitta snälla och tysta.
Det hela är både förvirrande och bisarrt. Alla djupare upplevelser av de fantastiska teckningarna som utställningen till stor del består av (Annibale Carraccis sensuella studie av en liggande man, Hanna Paulis oerhört levande skiss inför det som skulle bli porträttet av konstnären Venny Soldan-Brofeldt) störs av beskäftiga informationsskyltar som upplyser om att barn tidigt lär sig koda sin verklighet och slussas in i den västerländska traditionens bildkonventioner och könsnormer.

Det är sorgligt att Nationalmuseum inte kan visa sina teckningar utan ett samtidsalibi och därtill ett tjockt lager ideologiskt klister för att få det hela att hålla ihop hjälpligt (att Stina Wirsén skulle ha kvalat in i sällskapet på kvalitativa grunder är faktiskt otänkbart).
Detta dessutom på en utställning där det faktum att bilder skapar och upprätthåller ideologier genomgående beskrivs som ett problem.
Snarare än att visa "den tecknade linjens betydelse och nutida revansch" visar Handgjort att det finns en uppfattning om att vi i Sverige år 2010 liksom har kommit till historiens slutpunkt: den bästa av världar, där det inte längre finns någonting att lära av det förflutna. Det är ett förenklat och magnifikt icke-ödmjukt sätt att förhålla sig till både historien och de människor som utgör den.