Gunnel Wåhlstrand kan knappast skyllas för att vara föraktad och marginaliserad. Nils Forsberg går på spaning efter det tusch som spillts i figurationsdebatten.
Den känsla av förlust som sipprar fram ur Gunnel Wåhlstrands minutiösa tuschlaveringar har flera källor. Dels den personliga, ofta omskriven och omtalad, som kommer av att bildernas förlagor är hämtade ur familjens album.
För några år sedan var det fadern, som begick självmord när Wåhlstrand var ett år, som stod i centrum. Nu är det fotografier på moderns sida av släkten, som inte heller undsluppit tragedier. Morfadern var pilot och kraschade i Italien 1947. På utställningen hänger hans porträtt, liksom en vy över det landskap utanför Salerno där han dog.
Dels finns den mer allmängiltiga, nostalgiska femtiotals-air av Gerd Müllers veckotidningsillustrationer, Maria Lang-filmatiseringar och ett stänk Stieg Trenter som följer av de fotografiska förlagornas tidstypiska språk.
Detta frambesvärjande av svunna tider, platser och personer gör Gunnel Wåhlstrand med en teknisk briljans som tar andan ur vem som helst. Att tuschlaverandet är irreversibelt bidrar. Proust kunde sudda en vindlande mening och ersätta den med en annan. Gunnel Wåhlstrand måste kassera sitt arbete i händelse av en spilld droppe tusch.
Imponerande. Är Johan Lundberg och Peter Luthersson informerade? Här har vi en konstnär som, apropå sommarens figurationsdebatt, knappast kan skyllas för att vara föraktad och marginaliserad, varken av samtida kritik eller publik.
Vad hennes konst skulle ha att göra med den ”modernistiska hegemoni” som det talats om är oklart. Kanske är hon helt enkelt en del av den per automatik eftersom hon är ”godkänd” av konstvärlden? Hej, cirkelresonemang!
Och apropå Peter Lutherssons inlägg (SvD 27/8), vad är det egentligen som hindrar honom från att ge ut, säg, David Eddings fantasysvit om Belgarion på Atlantis? Rättigheter? Kan det inte vara så att han är fast i ett modernistiskt tänkesätt?
Proust skrev i kamp mot glömskan, Wåhlstrand försöker närma sig något hon aldrig fick chansen att minnas. Båda blir bitvis kvävande kvalmiga.
Vilket också kan kännas som en förlust. Gunnel Wåhlstrand är bäst när hon lämnar de intima porträtten, som i bilden av en äldre kvinna på museum eller i nämnda syditalienska vy. Där får det personliga besvärjandet sällskap av något mer, där blir nostalgin till melankoli.