Nils Forsberg ställer en fråga på Göteborgs konstbiennal.
Andres Lokko berättade någon gång hur han och Henrik Schyffert vid ankomst till Göteborg brukade ropa till varandra att ”Glöm inte att vrida tillbaka klockan!” – ”Ja. Två år.”
Det är fortfarande väldigt roligt. Om man inte är göteborgare.
Att se årets upplaga av Göteborgs konstbiennal är som att förflyttas sådär fem år tillbaka i tiden, till de dokumentärt-politiska och postkolonialt vinklade videoinstallationernas glansdagar.
Utställningens titel är What a wonderful world, efter Louis Armstrongs gamla hit från 1968 (av alla år!), och ska givetvis läsas ironiskt. Man möter israeliska hustrumisshandlare, reinkarnationstroende anatolier och italo-fascistiska kolonialäventyr – världen är full av berättelser och oförrätter.
Bäst är nog Amar Kanwars fasansfulla The lightning testimonies om våld mot kvinnor i samband med olika konflikter i Indien. Vittnesmål, landskapsvyer och arkivmaterial visas parallellt och korsklipps på åtta skärmar, stillhet övergår i ångestskrik och växlar över till torr dokumentär. Gestaltningen ger innehållet dimensioner och en tyngd som traditionella genrer sällan förmår frammana.
Susan Hillers lamentation över döda eller döende språk är naturligtvis djupt fascinerande för varje språknörd (aha, är det så det kanariska visselspråket låter!), men demonstrerar samtidigt problemet för en hel del av den här politisk-dokumentära konsten.
Nämligen bristen på gestaltning. Förutom ljudet består Hillers verk av en svart filmduk med engelska undertexter i ett mörkt rum. Samt några inramade diagram.
Den råa, rättframma, dokumentära realism som på någon biennal under decenniets första halva blev som ett slag i ansiktet, en det verkligas återkomst, har nu tycke av torftighet. Avsaknaden av estetik (som också är en estetik, men ni förstår vad jag menar) står i vägen för det som verken vill berätta om.
Men om det finns frågetecken i utställningen, har årets Göteborgsbiennal desto starkare kort utanför den, i det filmprogram som visas på Bio Capitol under hösten.
Den samtida konstens ständiga rörelse är för somliga källan till gränslös irritation. Vi andra ser dess glidningar, omformuleringar och perspektivskiften som den största tillgången.
I Göteborg skymtar nu en fråga som för fem år sedan var oställbar i konstsammanhang: Är det möjligen ändå så, att film är bättre på bio?