Jämförd med historien om Elisabeth F framstår Natascha Kampuschs åtta år hos Wolfgang Priklopil som rena rama Borta med vinden.
Vilket den norske konstnären Gorm Heen naturligtvis inte kunde vetat när han bestämde sig för att göra en replik i skala 1:1 på Kampuschs underjordiska cell – komplett inredd med tv, böcker, kläder och andra persedlar Priklopil försåg ”sin” käresta med.
Men det är just Heens tanke: Kampusch och Priklopils öden som extrema uttryck för någonting mycket normalt, rentav fundamentalt i det moderna samhället: den romantiska tvåsamheten. Tills döden skiljer oss åt.
Osmakligt? Ja da. Kampusch lär ha köpt sitt gamla fängelse just för att slippa mer av den här sortens exploatering av hennes liv. Men vem är fri från synd? Extremer fascinerar, och kan ibland kasta ett förklarande ljus över det ”normala”.
Inget sådant märkvärdigt händer i Heens installation.
Man ser på skisserna av cellen och imponeras av konstnärens fotarbete.
Man ser på det fejkade bröllopsfotot och fattar poängen.
Man ser in i själva cellen och tänker att herregud, vad liten den är. Att den måste krympt, i takt med att hon växte. Att det kanske var därför hon drog, till sist?
Trångboddhet.