Att drabbas av Caravaggio i Rom eller Tizian i Venedig är inget konstigt. Det är mänskligt att fastna framför Rembrandt-målningar i de stora europeiska museerna tills vakten kör ut dig.
Motsvarande gäller Bachs h-mollmässa, Sofokles tragedier, Hölderlins hymner – stor konst talar tvärs över seklerna. Det är därför den är stor.
Konstigt blir det först när någon idag bestämmer sig för att skriva hjälteepos på hexameter eller kammarkonserter med generalbas. Eller, som de gör i Oslo, målar som i gamla tider.

Kretsen kring Odd Nerdrum, det figurativa norska måleriets grand old man och affischnamn, tycker att de åtminstone senaste hundra årens konst fullständigt missar poängen.
Nerdrum har på 30 år gått från samtidskommentarer i dramatisk Caravaggio-stil (Mordet på Andreas Baader) till en bildvärld befolkad av mytiska gestalter i sterila landskap. Hans elever, som Even Richardson och Trine Folmoe, målar riddare, änglar och modersgestalter likt en Tizian som läst för mycket Tolkien.
Andra, som Johan Patricny, hämtar inspiration från fransk nyklassicism eller nordiskt sekelskifte.

Allt detta kan man beskåda på Edsviks konsthall, och läsa om i en tillhörande bok. I den presenterar Axess-redaktören Johan Lundberg och målaren Christopher Rådlund, lite summariskt, den figurativa skolan och skildrar dess strider med det norska konstetablissemanget.
Men de lyckas inte, lika lite som utställningen, förklara varför just klassiskt oljemåleri skulle vara bättre skickat att gestalta ”eviga frågor om liv och död”, ”arkaiska ursituationer” eller ”Det Mänskliga”. Gör inte Wilhelm Sasnal eller Guido van der Werve också det? Finns det inte en minst lika stor existentiell dramatik i Ulla von Brandenburgs filminstallationer som i Jan Saethers måleri?

Lundberg/Rådlund tycks sky idéer (”konceptualism”), men är det inte via tanken snarare än formen den intressanta dialogen med historien, traditionen och kulturarvet uppstår?
Frågorna hopar sig, svaren uteblir. Civilisationskritik? Uppgörelser med modernismens anspråk? Eller bara eftertanke och ”poetisk närvaro”? Absolut. Men Figurationer, bok såväl som utställning, är inte i närheten av att få till det. Allt som finns är teknisk briljans. Då blir det väldigt tomt.