Moderna museets slagruta drar envist mot källan, mot museets guldålder och legendariska utställningar åren omkring 1960; det var under samma tid som Ulf Linde i Spejare introducerade den abstrakta expressionismen, Pollock, Michaux och Dubuffet. Dit återvänder nu Explosion. Måleriet som handling i en pedagogiskt upplagd historik.

Explosion: måleriet spränger ramarna, lämnar väggen, komposition, staffli och penslar och förvandlas till happening och äventyrlig performance. Duken blir en arena där allt är öppet och konstnären lämnar sitt eget individuella och unika avtryck utan att luta sig mot en tradition eller genre: konstnären – och betraktaren – måste våga bära ansvar för den frihet hon enligt Sartre är dömd till. Målarnas fysiska och kraftfulla gester fick i USA namnet action painting.

Och där vid källan finns Pollock och hans drip-målningar, en existentialist i amerikansk tappning; en hipster som Norman Mailer definierar honom i essän The white negro, alltid i rörelse, utsatt för fara, fysisk och sexuell till skillnad från sin mer fridsamme och cerebrale kusin beatniken. Hipstern utvecklar, menar Mailer, ett säreget, abstrakt språk som bygger inte på ordens betydelser utan på rytmer och intonation – precis som Pollocks.

Till skillnad från den förment effeminiserade europeiske existentialisten är hipstern definitivt macho och Pollock är en måleriets Marlboro man. Var inte action painting ett sätt att mota ut det kvinnliga ur måleriet? För en amerikansk karlakarl som gillade att supa och slåss måste det ha tett sig genant och frökenaktigt att sitta och pilla med en mårdhårspensel.

Och i Paris dirigerar Yves Klein sina kvinnliga modeller som gnider in sina nakna kroppar med blå färg och gör avtryck på duken inför festklädda celebriteter. Måleriet som handling sker inför publik och medier, som i Namuths berömda film där Pollock målar i ett slags dansande trance (den saknas tyvärr på Moderna museet). Fast Tinguely sticker hål på mytiska konstnärsegon och konstruerar ironiska maskiner som tycks måla lika originellt som vilken romantisk expressionist som helst.

Yves Klein var en magnet för massmedierna men inte bara en navelskådande narcissist. Han lär ha fått idén till modellernas avtryck på duken från skuggan av en människa som bränts in i en mur i Hiroshima den 6 augusti 1945. Minnet av krigets destruktion var naturligt nog särskilt närvarande i den japanska Gutai-gruppens arbeten, en destruktion som är både sårigt sönderfall och skapande

Måleriet som handling utgår från kroppen, antingen det är Janine Antoni som målar på golvet med sitt långa hår som pensel eller Wienaktionisternas gastkramande mysteriespel fyllda med inälvor och blod. Men Moderna museet fortsätter tänjer temat ytterligare ett stycke där måleriet som handling övergår i en ren konceptkonst, lösgjord från det kroppsliga, som i Yoko Onos bruksanvisningar för en målning.

En konst som betonar handlingen mer än det fysiska objektet ställer vissa problem i museets backspegel. Utställningen, hur väl genomarbetad den än är, får inte riktigt den sprängkraft som titeln lovar. De pyser ut energi ur det stora äventyret; ofta påminner verken om rekvisitan i en scenografi efter föreställningen då skådespelarna har lämnat scenen.

Spåret av handlingen dokumenteras i fysiska föremål men handlingen själv dokumenteras bäst på film. Det framgår av flera av de visade filmerna som gärna kunde ha varit fler och projicerats på väggen och inte förvisats till ett videoarkiv: de är ett primärmaterial, som den märkvärdiga filmen där Yves Klein dirigerar sina modeller eller åstadkommer en eldmålning biträdd av en nervös brandman.