Nu visas Evert Lundquists målningar i en stor utställning på Moderna museet. Peter Cornell får till sin överraskning en helt ny syn på konstnären och hans verk.
Jag trodde att jag kände till Evert Lundquist. Han har alltid funnits där i bakgrunden som en mytomspunnen och imponerande möbel i en tung borgerlig inramning, en expressionist född ur Rembrandt och Chardin.
Därför blev mötet med hans målningar på Moderna museet så överraskande. Det första intrycket var, hur ska vi säga, oro och sorg. De breda och brutala penseldragen i den tjockt, tjockt pålagda färgen förmedlade på samma gång uppgivenhet och en vilja att skapa.
Liksom på trots målar han ett motiv samtidigt som han demonstrativt ägnar sig åt att sabotera det. I en av modellmålningarna har han eftertryckligt kletat ett litet berg av färg över ansiktet, ja ”mulat” modellen med kladdig färg. Hans psykiska landskap är vulkaniskt.
Den pastösa färgen och ljuset används aldrig för att framkalla det goda livet, som hos Bonnard. Hos Evert Lundquist råder snarare fara för livet, då formlös materia tar över, bryter ned, förstör.
I Potatisplockarna hotas figurerna av utplåning. Men hur han än gör så blir det lik förbannat en ny bild ur varandets obegripliga urämne. I Jardin du Luxembourg vadar figurerna i en trögflytande gnostisk materia, i naken och gudlös existens. Bara i sällsynta fall uppstår en lycklig epifani av Morandis slag, som i Fönster: en ensam kruka på fönsterkarmen mot en blek himmel i ett rum försänkt i mörker.
Evert Lundquists existentiella svindel är släkt med en upplevelse i en annan park, jag tänker på Sartres roman Äcklet, vars centrala stilleben är en kastanjerot. Berättaren betraktar den från en parkbänk som en fenomenologisk mystiker:
”Den utgjorde själva tingens massa, denna trädrot var modellerad i existens… det som återstod var vidunderliga mjuka massor i kaotiskt virrvarr – nakna med en skrämmande och obscen nakenhet… Absurd, oreducerbar; ingenting – inte ens naturens djupa och hemliga vanvett – kunde förklara den.”
Synen inger romanens jag både äckel och en ”fruktansvärd extas”.
Orden kunde lika väl gälla Lundquists konst; här blir han plötsligt en del av sin generations filosofi, inte en solitär i utkanten.
På Moderna museet har man befriat Evert Lundquist från de pompösa ramarna och gjort hans konst och oro synlig på nytt, avlägsnat dammet och flyttat ut honom ur hans gamla hus och historia.