Österrikaren Erwin Wurm intar Betlehemskyrkan i Sundbyberg. Där har Marabouparkens annex fått en tillfällig fristad och där huserar Wurms performancebaserade akter, åtminstone i teorin. Ligg på tennisbollar! Stå på huvudet och tänk på Freuds arsle!
Skoj, men nej, det är inte många som gör det.
Instruktionsverken eller ”one-minute sculptures” är beroende av publikens handgripliga engagemang men det har det alltid varit klent med. Attributen som ska brukas ligger still som på ett altare och man blir varse att ingenting kräver mer organisation än en orgie. På Magasin 3 jobbade Tino Sehgal inte med ströbesökarnas förbarmande. Till sin utställning hyrde han in professionella dansare eller lånade vanliga museivakter som sedan framförde ”konstruerade situationer”.
Wurm och Sehgal arbetar båda inom avknoppningar till performance och relationell estetik men distanserar sig från källorna. 70-tals-performance, som vänder sig mot marknaden liksom mot institutionerna, är inte vad det hela handlar om. Snarare görs deras konceptuella och förbiglidande skulpturer i perfekt samklang med den omgivande museikontexten.
Inte heller är teoretikern Nicolas Bourriauds tankar om den relationella konsten från 2000-talets början tillämpbara. Enligt Bourriauds modell är utställningen en produktionsplats som kan liknas vid ett informationscenter eller samarbetsforum och konstnären en primus motor som involverar publikens reaktioner i sitt uttryck.
Onekligen använder sig Wurm av åskådarens goda vilja men bäst fungerar verken när beroendet bryts; när man ser dokumentationerna. Snygga, noggrant komponerade fotografier av folk som spottar i varandras soppa, stoppar huvudet i damens dekolletage eller kissar på krösusens matta.
”Instructions on how to be politically incorrect” är seriens namn och visst är brott mot socialiseringens regelbok roliga men pojkstrecken når ingen politisk smärtpunkt, annat än på ett vagt metaforiskt plan. ”Be nice to your curator” och ”Don’t trust your curator” är avfotograferade aktioner i vilka Wurm tillfredställer olika curatorers behov genom att mata dem, bära och kyssa.
Hatkärleken till galleristen fick även Maurizio Cattelan att gå i närkamp med sin och fästa honom med gaffatejp på väggen. Ytterst handlar det förstås om maktförhållanden, tolkningsföreträde och revirmarkeringar. Som när Björn Kjelltoft kissade i Marcel Duchamps pissoar och tog fram ett slumrande provokativt element hos verket samt förde in en portförbjuden verklighet i museet.
Just en sådan desarmerande realitet och en gest som punkterar konstens fisförnäma allvar tycks vara Wurms mål. Han lyckas roa men får sikta högre för att beröra.
Magdalena Dziurlikowska
kulturen@expressen.se
