Två stora reklamtavlor på var sin sida av Adriatiska havet; den ena i Albaniens huvudstad Tirana, den andra i en liten hamnstad på den italienska kusten. Båda nya och ännu oanvända, inklädda i ett reflekterande material som får dem att explodera i ljus under några minuter i gryningen.
Den albanske konstnären Anri Sala fick sitt internationella genombrott med dokumentärfilmen Intervista (1998), en lågmäld men knivskarp uppgörelse med föräldragenerationens politiska medlöperi under Hoxha-tiden. Nu bidrar han med två verk i Moderna museets Eklips – konst i en mörk tid, en internationell samtidsexposé vars övergripande tes är att konsten står i begrepp att överge dokumentarismen för fantasin och fiktionen, innehållet för formen och politiken för mystiken.
I en tid av terrorism, nykolonialism och skenande miljökatastrofer kan man inte längre – som under perioden mellan Murens och WTC:s respektive fall – vila i tron på en värld av tilltagande fred och förnuft. Konsten tar konsekvenserna av detta, låter hoppet fara och omfamnar det absurda. Ungefär så.
Som i belgaren Michaël Borremans nysurrealistiska måleri, vars klassicistiska kyla ekar av Magritte och de Chirico, men vars bildvärld påminner mest om Dick Bengtsson. Samma tidiga efterkrigstid, samma ödsliga modernitet – en värld vars rationalitet löpt amok och slagit över i sin motsats.
Där någonstans, i en paranoid värld med starka drag av kalla kriget, placerar sig även engelsmannen Tom McCarthy med sitt International Necronautical Society, en sammanslutning vars målsättning är att knäcka konstens och verklighetens hemliga koder – och därmed få en glimt av ”andra sidan”.
Den mest ogenerade flörten med det ockulta står amerikanen Lucas Ajemian för, med sin baklängesversion av Black Sabbaths ”Into the void”. Utrustad med en kammarorkester går han till botten med de gamla ryktena om satanistiska budskap i hårdrocken.
Kul, suggestivt, grabbigt. Men nytt?
Appropriation, populärkulturell arkeologi, fiktiva organisationer, remix… alltsammans välkända grepp i samtidskonsten från sent 1980-tal och framåt. Konstnärerna i Eklips är dessutom alldeles för olika varandra för att representera någon sammanhållen, ny tendens. Vad Moderna gör är snarare att förpacka en dyster men kittlande känsla av fin de siècle. Paketet är, som vanligt, väldigt stiligt.
Helt klart är att både marknaden och institutionerna tröttnat på överdrivet politisk konst. Glöm indignerade dokumentärfilmer och sociala experiment, sådant kommer vi att se mycket lite av de närmaste åren. Därmed inte sagt att politiken försvinner helt från estraden.
Nestorn Paul McCarthy visar bland annat Puppet, en ny skulptur där George W. Bush överfalls av en flock pilska grisar med människohuvuden. Amerikanskan Dana Schutz måleri är visserligen både storskaligt, färgstarkt och fläskigt expressivt – helt i marknadens smak – men hon använder det bland annat för att smäda religiös inskränkthet.
Både hon och landsmaninnan Ellen Gallagher skriver sitt måleri i en sorts hemsnickrade sagor; hos den förra om en postapokalyptisk värld befolkad av kannibaler, hos den senare om ett undervattensfolk vars förfäder var afrikanska slavar som kastades överbord och lämnades att drunkna under resan till Amerika.
I synnerhet hos Gallagher fungerar fiktionen som ett rum, där andra idéer om ursprung och befrielse än de gängse är möjliga. Ett politiskt rum som konsten, och kanske bara den, kan ge oss tillgång till i en ”mörk tid”.
Hos Anri Sala öppnar sig det rummet, plötsligt, mitt i den grå vardagen. I den tidiga gryningen, ögonblicket innan allt rullar i gång, badar hans jungfruliga reklamtavlor i ett överjordiskt ljus. För en liten stund förefaller verkligheten öppen och obestämd. Som om allt, fortfarande, vore möjligt.
Sedan dämpas ljuset och det kommer ut en tant på balkongen. Skakar sina lakan.
FOTNOT: I dag framför Lucas Ajemian med orkester sin version av Black Sabbaths ”Into the void”, 16.00 i Skeppsholmskyrkan.
