Nils Forsberg ser spridda gnistor när han letar efter liv längs kanalen.
Först bara en svart vägg. Bakom den ett mörkt rum, där knippen med tunna svagt belysta guldtrådar sneddar ned, spända mellan tak och golv.
Som öppningsverk på huvudutställningen, det första man ser när man går in i den gamla repslageribyggnaden på Arsenale-området, är Lygia Papes Ttéia 1 i all sin finstämda elegans, inte så lite anspråksfullt.
Särskilt som utställningen heter Fare Mondi, eller Making Worlds, eller Skapa världar – titeln ges på många språk. Hur var det nu: ”Och Gud skilde ljuset från mörkret”, och så vidare.
Det står snabbt klart att biennalen som Daniel Birnbaum skapat inte ser ut som den brukar göra i Venedig. I Palazzo dei Esposizioni saknas stora elefanter som Ryman och Richter, Bacon och Twombly. Det här är inte en utställning som ägnar sig åt enkelt publikfrieri, eller tillmötesgår stora amerikanska galleriers eventuella önskemål.
Inte heller är det någon särskilt politisk utställning i den mening som vi lärt känna den under det senaste decenniet. Här finns inga dokumentärer om människosmuggling, regnskogar eller deprimerade taxichaufförer i Lagos.
Tittar man tillbaka på Venedigbiennalerna under 2000-talet syns det hur Szeemanns humanism 2001, med bra konst men rätt meningslöst tema, två år senare följdes av en experimentell utställning som sprängde sina egna gränser. 2005 var ordningen återställd, estetiken tillbaka i en svajig och svag biennal och 2007 gjorde politiken comeback, om än ur en äldre amerikansk mans inte så vansinnigt kontroversiella perspektiv.
Daniel Birnbaum vill 2009 återupprätta konsten i egen rätt, konstverket som en vision av världen och inte bara en handelsvara. Konstverket som något som åtminstone lite ska förändra vår syn på världen.
Vackra tankar som vem som helst kan sympatisera med. I takt med tiden är de också, nu när det inte längre finns samma sorts pengar till riktigt spektakulära konstprojekt. Men vad händer om själva verken inte övertygar?
När Birnbaum gjorde Turintriennalen i höstas (se Expressen, 2/12, 2008) handlade det mer specifikt om det konstnärliga skapandet och dess förhållande till melankolin och dess idéhistoriska tradition. Där blev koncentrationen en helt annan. Konsten fick en tydligare resonansbotten.
Här och där gnistrar det förstås till på Fare Mondi. Nathalie Djurbergs märkliga värld i ett källarutrymme, med stora groteska blommor och de lika groteska leranimationerna biter sig fast vare sig man vill det eller ej.
Ulla von Brandenburg gör en helt fantastisk film i en enda 15 minuter lång svartvit tagning, om en familj i Le Corbusiers hyperestetiska Villa Savoye. Livet i den ultimata boendemaskinen krackelerar, små gester och blickar vittnar om tragedier och den vaggviseliknande, gåtfulla musiken är helt andlös.
Öyvind Fahlström och André Cadere är två historiska referenspunkter som får välförtjänta presentationer och åtminstone den förre har en relevans för vår tid som knappast går att underskatta. Även Wolfgang Tillmanns får en välförtjänt större presentation.
Men alltför mycket är alltför blekt. Det pompösa, men samtidigt vaga, temat hade behövt balanseras av starkare konst. Rentav lite wagnerianskt bombastisk konst. Eller något fler verk som Pascale Martine Tayous livet i en afrikansk by-installation.
Alldeles i slutet av Arsenale, efter femhundra meter av estetisk sofistikation, hänger Pae Whites ljuskronor i ett förfallet rum, stämningsfullt och vardagligt, vackert och melankoliskt. Det är gott om ljus och lampor i Fare Mondi. Vad som saknas är glöd.
”Varde ljus”, sa Gud, och det vart ljus. Men vad händer sedan? Det är ju då historien börjar på riktigt.
