Vurmen för oljemåleri i guldram har varit central för arbetarrörelsen.
Natalia Kazmierska får leta efter berättelser om arbetare i arbetets vardag.
Det konstiga med arbetarromantiken är att den alltid varit så himla borgerlig.
Röda fanor i handbroderat sidentyg, polerade bronsbyster av Hjalmar Branting eller, för all del, DN:s kultursida.
Precis som idéhistorikern Per Sundgren visar i sin nypublicerade avhandling Kulturen och arbetarrörelsen (Carlsons) har vänstern och högern sen urminnes tider förenats i ett bottenlöst hat mot nymodigheter och folklig smutskultur – oavsett om det sen handlat om dansraseri, förbrytarlitteratur, kolorerade serietidningar, schlager, dokusåpor, handväskor eller kubism.
Medan vurmen för klassiskt oljemåleri i guldram var central för arbetarrörelsen redan från start.
Den goda konsten som skulle uppfostra massorna, pryda varje arbetarhem och likt en ”eldstod lysa träldomsfolket vägen”, som Per Albin Hansson sa i ett tal 1908.
Det är med andra ord ingen slump att både Ellen Key och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har
poserat i läsfåtölj.
Eller att Tage Erlander ser ut exakt som kungen i Reinhold Ljunggrens porträtt på Arbetarrörelsens arkiv, mittemot LO-borgen, där man just nu kan se utställningen Den hemlösa konsten.
Här hänger dammiga rester av den enorma konstsamling som fackpamparna köpte på sig under 1900-talet.
Verk som man en gång i tiden stolt hängde på hedersplats i ABF-lokaler, på Folkets hus-väggar och ovanför byråkratskrivbord men som numera ställs undan bland övrig bråte och skräp på vinden, kastas i soporna eller smygsäljs på Bukowskis i en enda ”stor minnesförlust”, som Göran Greider formulerade det i sitt invigningstal.
Vilket antagligen säger mer om arbetarrörelsens kris än om dess smak, som alltså är rätt konservativ.
I Den hemlösa konsten kan man till exempel se Siri
Derkerts prydnadspjäs av Alva Myrdal, en fredsglob till Olof Palmes ära och Albin Amelin-målningen som var tänkt att bli Stalins 70-årspresent. Demonstrationståg och dansbanor, gubbkepsar och Ådalen -31, Svunna ideal och glömda storheter, souvenirer från ett socialdemokratiskt maktvälde.
Fast det är inte bara sossarna som har anledning att vara sentimentala.
För här finns också något som samtidskonsten numera lider fullständig brist på, nämligen verklighetsförankring.
Lite undanskymt på övervåningen finns de andra bilderna, de som inte är pompösa pamfletter, de som utan krusiduller berättar om en vräkning i Mackmyra, om en förmiddag på en mödravårdscentral och om bilarbetare vid ett rullband på Scania i Södertälje.
Jag tycker att arbetar-romantiken är som bäst
när den skiter i romantiken och i stället berättar om arbetarna.
Här finns Ingmar Aldenhovs målning Maskinstopp på Trelleborgs gummifabrik, Roine Janssons skildringar av sin gamla arbetsplats, gruvorna i Boliden, och Ulla Wennbergs träsnitt Det omöjligas konst, där en numera avdragsgill städerska rensar skit i toaletten.
Här finns helt enkelt en vardagsrealism som totalt portats från Moderna museet, Venedigbiennalerna och galleri Andréhn-Schiptjenko i dag. Vad folk jobbar med, hur de ser ut och mår, har inte varit intressant för konstvärlden på evigheter.
Ta till exempel Hildur Hult-Wåhlins Agitatorn från 1899.
Byggjobbarna har lagt ifrån sig verktygen och ställt sig i en ring runt en kostymklädd politruk, som viftar upprört med den lilla röda och propagerar för socialismen. Sågspån som yr, uppkavlade ärmar, frågande ansiktsuttryck.
Det här var alltså för hundra år sen. Men så vitt jag vet har ingen samtidskonstnär kommit lika nära bilden av Vaxholmskonflikten.
