Peter Cornell ser utställningen Deadline på Paris museum för modern konst.
Om du fick beskedet att du bara hade ett år kvar att leva…
Det brukar lyckligtvis stanna vid en fantasi, populär i olika typer av fiktion. Tja, vad skulle jag göra? Svaren blir ofta klichéer: resa jorden runt, frossa i det man aldrig tillåtit sig.
Men inte konstnärerna, de skulle bara fortsätta jobba, än mer frenetiskt. På Paris museum för modern konst (den Speer-liknande byggnaden intill Palais de Tokyo) har man iscensatt just den situation som ställer allt på sin spets i höstens stora utställning Deadline. Här visas verk av tolv konstnärer från tiden för det katastrofala beskedet till det definitiva slutet. Hur förändrades deras konst tematiskt och formellt?
Den lite oborstade neoexpressionisten Martin Kippenberger blev 47 år. Det sista året lade han provokationen och punken åt sidan och ägnade sig åt en stor parafras på romantikern Géricaults målning Medusas flotte från 1819. Den förställer några skeppsbrutna män på en flotte; några döda, några förkrossade, några fortfarande fyllda av hopp om en räddning. Kippenberger levde sig in i var och en av dem och lät sig fotograferas i deras poser och bilderna blev utgångspunkten för en serie målade självporträtt i olika sinnestillstånd.
Den israelisk-franske Absalon arbetar mer minimalistiskt. Han byggde ett litet eremitage i kliniskt vitt någonstans mellan Brancusi och Le Corbusier. Det rymmer de minimala behoven: arbetsbord, brits, dusch, pentry – kroppens och existensens skal och ett minnesmärke över hans frånvaro.
Andra begrundar och dokumenterar den sönderfallande kroppens mysterium, som Robert Mapplethorpe, Hannah Villiger eller kinesen Chen Zhen som byggt upp installationer med inälvor av glas där österländsk läkekonst och västerländsk skolmedicin ställs mot varandra.
Aids var en vanlig dödsorsak bland konstnärerna på Deadline och dit hör Felix Gonzalez-Torres, alltid upptagen av flyktighet och ömtålighet. Men här närmar han sig döden mer påtagligt i en svit svartvita fotografier av gamar som svävar på hög höjd i olika formationer som ett slags stoiskt partitur.
Mellan besked och död blir inte oväntat det existentiella temat starkare. Energin och otåligheten växer. Det som inte tidigare sagts måste nu sägas. Och i konstnärens febrila produktivitet ligger kanske också en önskan att överleva sin egen död; konstnären ska leva vidare genom sina verk.
Deadline ser jag som ett exempel i en större rörelse mot det basala, en reduktion till det elementära som jag tycker mig skymta i dagens konst. Utställningen bildar en modell för något som är allas villkor; även de kärnfriska lever trots allt med en deadline.
