Therese Bohman ser Carl Wilhelmsons utställning på Prins Eugens Waldemarsudde.
Vems historia är värd att berätta? Jag har tänkt på det sedan jag i somras läste Elin Boardys roman
Allt som återstår – historien om en ung kvinna i Bohusläns skärgård vid förra sekelskiftet. Hennes liv ter sig med dagens mått händelsefattigt: hårt arbete på gården, rutiner, enkelhet. Samtidigt är allt det hon upplever nästan ofattbart stort. Det är födslar, dödsfall, kärlekar, katastrofer och till slut till och med världskrig. Jag tänker samma sak när jag ser Carl Wilhelmson (1866–1928) på Waldemarsudde. Inte bara för att hans målningar skulle kunna vara direkta illustrationer till Boardys roman – allvarliga människor med väderbitna ansikten; Bohuslänska fiskare och deras fruar och barn – utan för att det i allt detta vardagliga finns något som får mig att stå länge framför varje målning och betrakta människornas blickar. De tycks titta förbi tavelkanten, vidare ut ur bildrummet, på något som existerar utanför det.
Carl Wilhelmson förkroppsligar även en av de kritiska punkterna i sensommarens litterära manifestdebatt: den om form kontra berättelse. Wilhelmson var en stor kolorist, det syns redan i de allra tidigaste modellstudierna där människornas hud skimrar i grönt, rött och blått.
Med tiden blir färgerna allt intensivare, stilen först mer ytbetonad, som hos Gauguin, sedan torr, fläckig, snudd på upplöst, som hos Seurat.
Men det angelägna i Wilhelmsons måleri är aldrig tekniken i sig. Den tar aldrig överhand eller skramlar tom, den är en naturlig del av en konstnärlig process som löpte över ett helt liv och ständigt uppehöll sig vid samma tema, även om motivkretsen med tiden förflyttade sig från Fiskebäckskil till stadsinteriörer och spanska byar. Allvaret är hela tiden detsamma, en förundran i vardagen, med sakrala förtecken: ibland uttalat (en eka på väg mot den solbelysta delen av viken, en regnbåge som plötsligt uppenbarar sig) men oftast bara antytt i människornas blickar som ser något för betraktaren dolt.
”Det högsta är det som är begripligast, närmast, oumbärligast”, skrev Novalis för över tvåhundra år sedan. Det har inte blivit mindre sant sedan dess.
Therese Bohman
kulturen@expressen.se