Nils Forsberg om öppningen av Venedigbiennalen.
VENEDIG. Vanligtvis är den nordiska paviljongen skit. Sverige, Norge och Finland skickar var sin konstnär att ställa ut i en byggnad som arkitekter älskar – två glasfasader, två betongväggar och ett träd (!) mitt i som växer ut genom taket. Så nordiskt stramt, med natur och modernism i ett. Kompromisser och kulturpolitisk nationalprestige parat med millimeterrättvisa gör sedan resten.
Men i år är inte ett vanligt år.
Den nordiska paviljongen är förvandlad till en ungkarlslya, bebodd av en viss mr B som samlar på konst, designmöbler och sina älskares badbyxor. Men han flyter omkring död i poolen utanför. Den danska grannpaviljongen är ute till försäljning och mäklare håller visningar bland en excentrisk arkitektfamiljs kvarlämnade tillhörigheter.
Det är inte Stor Konst. Lounge- och designkonceptet andas dessutom sent 90-tal. Men Michael Elmgreens och Ingar Dragsets nordiska samarbetsprojekt The Collectors, med drygt tjugo andra inbjudna konstnärer, är väldigt roligt.
Gregor Schneider vann Guldlejonet 2001 åt Tyskland med sitt otäcka Totes Haus som fick motellet i Psycho att likna Bamseklubben på Teneriffa. Om Schneider i stället hade varit begiven på homoerotik och förläst sig på Wallpaper hade det kunnat se ut så här.
För Venedigbiennalen är det perfekt. Det uppfyller vissa föreställningar om Norden (stram design och synd) och att dessutom bara släppa in ett fåtal besökare åt gången är ett genidrag eftersom det skapar köer. Och därmed ännu mer nyfikenhet. På biennalområdet pratas det om utställningen och italienska medier har uppmärksammat det.
Det finns tydliga Guldlejon-vibbar i luften.
Synd att inte kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kunde komma till invigningen. Det hade varit intressant att höra hennes synpunkter. Hon gillar ju att recensera konst.
I övrigt gör svenska representanter bra ifrån sig på den internationella huvudutställningen. Nathalie Djurberg är redan stor internationellt och Jan Håfströms grävande i den egna historien fungerar bättre här än på Liljevalchs.
Frågetecknet som det pratas en del om är Amy Simon. Hon är i princip okänd, och hennes verk håller helt enkelt inte i det här sammanhanget. Det blir som att se en bänknötare från Ljungskile i Inter: Inte kul för någon. Utom möjligen för Amy Simon själv när hon ska skriva cv.
Hur hittade Birnbaum henne? Handlar det helt enkelt bara om att hon är gift med Magasin 3-chefen David Neuman, där Daniel Birnbaum råkar vara kontrakterad curator sedan några år?
