Någon sa att konsten blir bättre i kristider och vi springer kritstrecksrandigt runt Hudiksvallsklustret på jakt efter detta svårspårade bättre. Jag hittar det längst in i Twan Janssens utställning: filmen The Stockholm syndrome vars titel inte spelar någon roll. Varför inte ”9/11” eller ”The Big Bang”? Där fanns det också gott om himlar, explosioner och skärvor. Sen avstannar mitt whatever-tänk, för den tjugo minuter långa grå abstraktionen häller poesi i mina ögon.
En rad mäktiga tablåer. Skotthål i is som Emil Noldes blommor, dansande eldflugor ovanför Niagara, fyrverkerier exakt som Whistler målade dem… men allt i svartvitt. Och allt efemärt, plastiskt vemodigt på väg in i sin motsats. Skapelse och förintelse med nebulosor som blöder ljudlöst, ritar upp en värld, krampar ihop och går ner sig i svärta. Musiken av Jasper TX följer och bär bubblor som rasslar, ljus som flingar av sig och virvlande flisor som hackar fram i slow motion.
I en av Ernst Billgrens reklamfilmer för boken Vad är konst frågar en tjej: ”Vad är viktigast, konst man tycker om eller konst som säger något?” Den andra tjejen svarar: ”Jag tycker om konst som håller käften.” Twan Janssens film hattar inte runt i något antingen-eller-land, den både talar, tiger och träffar hjärtat.