Flicka med motorsåg i famnen och de helt vanliga röda gardinerna blir till köttslamsor. Så kan en bild av Annika von Hausswolff fungera, och Magasin 3 har ivrigt samlat på konstnären vars signum är outtalad läskighet. Hon slog igenom i mitten av 90-talet med sviten Tillbaka till naturen, med nakna, bortvända och utslängda kvinnokroppar i vildmarkslandet mellan sekelskiftesdröm och kriminalrapport. Ur den serien finns bara en representant.
I stället visas det som Magasin 3 äger: ett 50-tal verk som främst vetter åt en förfrämligad inomhusvärld. I samband med utställningen presenteras även boken Ich bin die Ecke aller Räume, rik på verk och processbilder samt ett par texter av skribenter från skilda fack.
Fotografierna i Magasin 3:s källare är kyligt färgrika och estetiskt ordnade. Hängningen skapar också ett nytt kopplingsschema mellan en mängd von Hausswolff-klassiker. På senare tid har objekten gjort entré i hennes konstnärskap, mest draperier bakom glas.
Den största installation är en lång monter med blå, tunga gardiner på ena sidan och gul mineralull på den andra. Svenska färger och stumhet. Förr i tiden hette ett förhänge förlåt, men saken fanns ju tyst därunder. Installationens inglasade tigande och upphöjda döljande lånar sin stämning liksom titel till hela utställningen och kan översättas med ”Jag är hörnet i alla rum”, en rad från en hård låt av Rammstein. Titlarna är viktiga, som en sorts kärvande nycklar: ”Det tar så lång tid att dö” eller ”Vägledd av röster”. Öppnas något? Var träder vi in och vill vi verkligen dit?
”Var gärna rädd, jag är med dig” viskar skräckboksförfattaren John Ajvide Lindqvist i utställningsboken. Hans ingång till von Hausswolffs konst är berättarlusten. Bilderna är så avskalade men ändå betydelsebärande, menar han.
Det finns så lite att gå på och då forsar Lindqvists mörka aningar fram. Betraktaren sägs vilja gripa in och som en hjälteängel rätta till. För sent. Fotografiet skildrar ögonblicket efter. I konstvetaren Malin Hedlin Haydens tappning har betraktaren inget emot att det oåterkalleliga redan skett. Tvärtom: en urskuldan över att ändå inte kunna göra något är den sadistiska blickens rot. Vi kan hänge oss och njutningen underlättas av att de avbildade blundar, vänder sig bort eller har ett skynke över huvudet.
Vi är individer, de är kroppar och kön. Samtidigt undermineras tryggheten av ondskans banalitet. Det kusliga verkar hända dem som ser ut som vi och i vilken hyreslägenhet som helst.
Annika von Hausswolffs styrka är att hon gör betraktaren med kropp. Vem som än tolkar bilderna får göra det med sitt hull och hår. Nyfikenheten, obehaget och rädslan kittlar i nacken och plötsligt axlar betraktaren två kroppar: offrets och förövarens.
Med enkla medel iscensätter hon ett surrealistiskt spel av förväntningar och fiktionalisering. Det man varit med om påverkar det man vill, eller inte vill, se. Har man alltför svåra minnen ersätter man dem med lättare: täckminnen på freudianska. Annika von Hausswolff antyder, sedan finns ett vägskäl – är den trasiga persiennen ödesmättad, är soffan fodrad med något makabert, när ska spänningen brista och våldet börja, eller är det bara som jag föreställer mig?
Människan i bilden och framför bilden pendlar mellan sans och vansinne och Annika von Hausswolff ger inga svar. Hon står snärjd i hudfärgade kläder, blundar och trampar på kamerans fjärrutlösare – självporträtt. Det är dramatiskt, odramatiskt dokumentärt, melankoliskt och de facto prosaiskt. Mycket möts precis som i fotografiet på den uppbäddade sängen med solnedgångsaffischen bakom. Scenen är tömd på människor men genomsyrad av deras nyssnärvaro och bilden heter ”Där allting börjar och slutar”.
Utställningen avrundas med ett rullbord där några fotografier är placerade. En pågående process hon fångar med titeln: ”De bästa historierna är de som aldrig berättas”.
