BOLZANO/BOZEN. Landskapet är filmiskt. Övervakade av borgruiner som vittnar om Adige-dalens betydelse genom århundradena, störtar sig alpsluttningarna ner mot vingårdar och äppelodlingar på ömse sidor om den långtradartäta A22:an mellan Verona och Brennerpasset.
På det arkeologiska museet i Bolzano berättar ismumien Ötzi på sitt tysta vis om hur det här redan för 5 000 år sedan, då han gick en våldsam död till mötes här uppe i bergen, var en naturlig passage mellan nord och syd.
Här möts germanskt och latinskt. Här i Dolomiterna hade den kluvne Tonio Kröger i Thomas Manns stolpiga ungdomsnovell med samma namn möjligen kunnat känna sig hemma; sluppit den dimmigt sumpiga östersjöluften men också den sydländska hettan. Det italienska Sydtyrolen var fram till 1919 en del av Österrike och är fortfarande i huvudsak tyskspråkigt, medan den södra provinsen i den numera autonoma regionen Trentino-Alto Adige/Südtirol tidvis hört till det venetianska imperiet och följaktligen haft täta kontakter österut.
Den sjunde upplagan av konstbiennalen Manifesta äger rum i detta europeiska hjärtland, efter utflykter till San Sebastian i Baskien 2004 och Nicosia på Cypern 2006 (en utställning som ställdes in efter politiska kontroverser). I tre städer – Rovereto, Trento och Bolzano/Bozen – och en gammal habsburgsk fästning, längs en sträcka på 14 mil, växer en motsägelsefull roadmovie om det samtida Europa fram.
Det är resor genom urbana och mentala landskap, som i det italienska kollektivet Zimmerfreis spöklika videoinstallation eller i Knut Åsdams film. Historien bryter fram i Andree Korpys och Markus Löfflers porträtt av Villa Feltrinelli vid Gardasjön, bas för såväl nazister som vänsterterrorister och scen för Pasolinis Salò. Althea Thauberger ger röst åt en ladinsk/rätoromansk minoritet i en av alpdalarna och ett miniatyrmuseum ägnat europeisk normalitet vänder en etnografisk blick mot kontinenten med sällsamma resultat som följd.
De tre sistnämnda projekten finns alla i Trento, i den delutställning som trots ett så urvattnat och otidsenligt tema som ”The Soul” har högst densitet . Någon europeisk ”själ” utkristalliseras naturligtvis inte – om inte en sådan består just av motsägelserna och självreflekterandet. Manifestastiftelsen, som grundades i början av 90-talet med den sammanfallande kommunismen och balkankrigen som fond, har aldrig heller strävat efter att ge ett svar på frågan om vari den europeiska identiteten består. Den har, för att använda en sliten formulering, bara ställt frågorna.
Och frågorna måste ställas. Är Europa en geografisk entitet? En idéhistorisk abstraktion? En samling värderingar? En tradition? Var går dess gränser? Ingen verkar riktigt veta, allra minst Margot Wallström och EU-kommissionen.
De politiska inslagen och vinklarna är legio på Manifesta 7 – det handlar om gränser, migration, marginalisering – men jämfört med San Sebastian 2004 och Frankfurt 2002 är den filosofiska komplikationsgraden ofta högre. Dessutom finns en visuell styrka som, särskilt i Rovereto, skapar en sällsam poetisk stämning. Svenska Nina Canells ångande postindustriella alkemiska installation är ett exempel. Och Guido Van Der Werves upphävande av tidens gång på den geografiska nordpolen tillhör, tillsammans med hans vandring framför en isbrytare på Kvarken, det vackraste man sett.
Kritiken mot konstbiennalerna har blivit en kliché. Kulturpolitiskt sätta-staden-på-kartan-skryt, ytliga kulturjippon och samma konstnärer som på alla andra ställen, brukar det heta. Men vilken biennal som helst, hur ansträngt dess tema än är, är meningsfullare än en konstmässa, där konsten saknar varje annan kontext än den kommersiella. Därtill kommer alltid det lokala sammanhanget.
Här i den spektakulära dolomitiska naturen och med en mångtusenårig historia av passage mellan kulturer, kan det helt enkelt inte gå fel.
