Könsmördare

Publicerad
Uppdaterad
Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som fallit offer för 1900-talets samtliga folkmord. Per Wirtén lämnar en frontrapport i det första av tre reportage om frihetens ställning inför 2010-talet.
För några år sedan började jag använda formuleringen "männens globala krig mot kvinnorna". Jag minns inte varifrån den kom. Den trängde sig på, kändes självklar och ville inte släppa taget. Men jag märkte att orden la sig över världen och förändrade mitt sätt att förstå den.
Pendeltåget passerar fönster med adventsstjärnor och julljus. Jag är på väg till en rättegång i Södertörns tingsrätt. Olof är åtalad för grov kvinnofridskränkning. Jag bläddrar i den långa listan över aktuella mål. Påfallande många handlar om mäns våld mot kvinnor. Nästan 30000 fall anmäls varje år, bara en tredjedel leder till rättegång och mörkertalet - de blåmärken och den skräck som aldrig polisanmäls - är stort.
Listan är bara en strimma av upplyst mörker. Siffrorna i detta männens globala krig mot kvinnorna är så överväldigande att alla politiska system borde stanna.

Jag tror det var en fotoutställning i London som fick mig att stanna upp. Fazal Sheikh har under flera år följt den indiska krigsfronten. Hans odramatiska porträtt av flickebarn som dumpats, kvinnor som misshandlats och barnmorskor som sett föräldrar döda nyfödda flickor berörde djupt.
Det är inte mäns ondska som gör livet farligt för indiska kvinnor; terrorn kommer ur ett globalpolitiskt system med skilda uttryck i olika länder och världsdelar.
Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats - just för att de är flickor - än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord. För några år sedan började ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen summera antalet "saknade kvinnor", de som enbart på grund av kön aborterats eller dödats som spädbarn. Han landade i att världen saknar 107 miljoner kvinnor.

Männens krig mot kvinnorna är inte bara osystematiskt våld. Det är ett pågående gendercide - ett könsbestämt globalt folkmord.
Södertörns tingsrätt är modern och sakligt sval med väggpaneler i ljus björk och textilier i dämpade färger. Veronika har vinterluvan långt ner över pannan och täckjackan kvar. När hon berättar hur Olof i augusti fimpade cigaretten strax under hennes högra öga avbryter rättens ordförande. Hon får gå fram till honom och nämndemännen. De letar efter ärret. Jag ser det, säger en av dem. Det är inte stort men kommer alltid att synas.
Veronika kom till Sverige i somras. De hade träffats utomlands, gift sig och varit lyckliga. Men nu förändrades allt. Hon var ensam och isolerad. Olof drack sig berusad kväll efter kväll, hotade henne till livet, var svartsjuk, slog mot ansiktet och såg till att hon aldrig hade pengar. Det som skulle bli ett nytt liv, blev ett isolerat helvete.
Hennes vittnesmål tar nästan två timmar. Ibland blir hon irriterad över alla frågor: "Jag har ju redan berättat". Rätten uttrycker förvåning över den slarviga polisutredningen och åklagaren suckar. Genom väggarna hör jag högtalarutropen till andra rättegångar i andra salar med andra kvinnor.
Jag har plastmappar i bokhyllan med rapporter från Human Rights Watch: vänsterregeringens kvinnohat i Nicaragua, våldtäkterna i Kongos krigszoner, kvinnodiskriminerande hälsovård i Indien, polisens ointresse för våldtäkter i Los Angeles.
Listan är lång. Men det är svårt att hitta böcker som behandlar förtryck av kvinnor som global fråga, som letar mönster och kopplar samman kontinenter, som drar linjen från Veronika till sexövergreppen i till exempel Ghana där 21 procent av alla kvinnor berättar att deras första upplevelse av sex var en våldtäkt, sannolikt medan de fortfarande var barn, kanske av en lärare i utbyte mot bra betyg.

Man behöver inte läsa långt för att upptäcka hur våldet följer kvinnors hela åldersstege: från fosterstadiet till ålderdomen.
Kriget lämnar spår. I de hårdast drabbade delarna av Indien räknar man 754 flickor på 1000 pojkar. I några kinesiska regioner går siffrorna antagligen mot liknande mörker. Med modern teknik, som ultraljud, blir dödandet enklare. I Indien är kvinnounderskottet - hålen efter dödandet - större nu än det var för 100 år sedan.
Inte bara nyfödda flickor utan även deras mödrar befinner sig i krigets frontlinje. Enligt Unicef dör nästan 600000 kvinnor varje år på grund av graviditet eller förlossning.
Det är som att folkmordet i Rwanda upprepas varje år, som att Sveriges befolkning skulle utplånas på 15 år.
Men kan deras död kallas gendercide? Ja, eftersom män i styrande ställning avsiktligt väljer bort mödra- och hälsovård för kvinnor. En del fattiga länder, som Kuba, har fattat andra beslut och därför överlever gravida.

Varje år könsstympas två miljoner kvinnor, fyra varje minut dygnet runt, de flesta med rakblad ofta utan bedövning. Den som orkar kan fördjupa sig i afrikansk statistik över våldtäkter, och hur de används i maktsyfte för att kontrollera kvinnokollektivet. 5000 kvinnor dödas årligen genom hedersrelaterat våld, de flesta i Pakistan. Ännu fler i sydasiatiska så kallade hemgiftsmord; de flesta dränks i fotogen och bränns levande. 1967 introducerades en modernare metod i Bangladesh då män började kasta starkt frätande batterisyra i deras ansikten (man räknar nu med ett fall per dygn). Sex och äktenskap är helt enkelt krigets brännpunkter.
I höstas kom boken Half the sky (Knopf) av två kända journalister på New York Times, Sheryl WuDunn och Nicholas Kristof. De rör sig mellan Indien, Kambodja, Sydafrika och andra frontlinjer. Deras bok är euroamerikanskt hemmablind men de lyckas ändå framgångsrikt lyfta frågan från en om utspritt våld till en om sammanhängande maktutövning, globalpolitik och mänskliga rättigheter.
De ställer frågan varför männens globala krig mot kvinnorna inte uppmärksammas i politik och nyhetsjournalistik: "Föreställ er att det var de indiska eller pakistanska myndigheterna som brände kvinnor levande i den här omfattningen." En fängslad dissident får helt andra rubriker än en bränd kvinna.

Under 1800-talet växte
protesterna mot slaveriet i den så kallade abolitioniströrelsen. WuDunn och Kristoff beskriver de växande internationella rörelserna för kvinnors rättigheter som 2000-talets motsvarighet - en global frihetsrörelse. Deras bok är skriven för att skapa aktivism. Bara kvinnors självorganisering kan bryta mönstret.
Män som hatar kvinnor är inte bara en fråga om våld. Det är ett system. Saudiarabien är det hårdast genomförda exemplet, ett könsbaserat apartheidsystem.
Där har kvinnor genom ett raffinerat system av manligt förmyndartvång i praktiken uteslutits från medborgarskapets fri- och rättigheter. De kan inte resa, studera, arbeta, gifta sig eller ens söka akut sjukvård utan tillstånd från sin manliga förmyndare. Hela det offentliga samhället är könssegregerat: arbetsplatser, skolor, universitet. Kvinnor är uteslutna från viktiga utbildningar och yrken. Den religiösa sedlighetspolisen övervakar att apartheidreglerna åtföljs.
Att världens metropoler inte skakas av protester mot detta barbari är oförklarligt. Var är demonstranterna och kraven på sanktioner? 2008 etablerade Malmö kommun i stället ett samarbete med Saudiarabien och skickade dit skolelever för att lära dem respektera olikhet.
Skulle stadens socialdemokrater någonsin valt liknande utbyten med Sydafrika under apartheidåren?
Männens globala krig mot kvinnorna är egentligen ingen korrekt formulering. Det jag beskriver är ju ett system, en manlighetens våldsideologi, där kvinnor ofta håller kniven och en del män gör motstånd mot den.

Men formuleringen fungerar. När jag säger "männens globala krig mot kvinnorna" händer saker med världen. Islamismen framstår då som manlighetens politiska avantgarde; män förenade i gemensam skräck för fria kvinnor.
Religion har blivit våldsutövningens mest effektiva maskering: i islams namn stenas kvinnor, i kristendomens namn mördas abortläkare. Det går inte att fortsätta betrakta frågan om niqab isolerad från detta krig mot rättigheter. Den som diskuterar Afghanistan utan att väga in kvinnors väg till frihet har jag tappat respekten för. Som man står jag aldrig utanför detta dagliga våldsmaskineri.
I Södertörns tingsrätt samlas vi på nytt efter kaffepaus. Olof har suttit uttryckslös hela dagen. Han är en stilig och korrekt ung man. När han nu får åklagarens frågor om hot, örfilar, knytnävsslag och den fimpade cigaretten nekar han, skakar på huvudet och svarar att han inte känner igen något enda av Veronikas vittnesmål. Inget alls. Han trodde att allt var som det skulle.
Jag känner igen Olofs blanka ansiktsuttryck; han rör inte en muskel under rättegången. Jag har sett det hos andra när frågan om gendercide ställs på sin spets. Förnekelsen är stark.

FOTNOT. Olof och Veronika heter egentligen något annat. Olof friades på de flesta åtalspunkter i brist på bevis, men dömdes till en månads fängelse för misshandel.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag