Sex israeliska och palestinska konstnärer flyr. Den våldsamma vardagen, muren och dokumentären finns inte i deras konst. Kuratorerna Sarit Shapira och Elisabeth Millqvist har samlat ett gäng som betonar det personliga framför det politiska. Vänder de historien ryggen à la Henri Matisse? Han som målade blommor och odalisker och saluterade det livsbejakande i en trotsig protest när två världskrig rasade förbi?
Nej. Alla på utställningen arbetar i högsta grad politiskt. Låt gå att deras verk inte är agitatoriska eller partiska, men så ser inte heller den politiska konsten ut anno 2007. Ändå finns ett påklistrat avsvärjande i titeln. Det verkar vara för vår skull. För publiken som tröttnat på en skåpmatig konflikt och som måste lockas med något nytt: bilder utan jämmer och blod ur en krigsdrabbad region.
I stället för öppna sår visar Jean-Luc Vilmouth ett fotografi av en dissekerad oliv på borden i sitt Café de l’Olivier. Olivträden har symbolisk laddning och ekonomisk betydelse. Därför rycks de upp när palestinskt land ockuperas. Raeda Saadeh laborerar också med symboler. Likt Marianne Lindberg de Geer befolkar hon konsthistorien som Mona Lisa, gudinnan Diana och en vermeersk mjölkpiga. Jan Tichy har byggt modeller av Yasser Arafat International Airport. Den öppnades 1996 men stängdes 2000.

Flygplatsbyggnaden uppträder dubblerad i svart och vitt likt stenar vid en biblisk omröstning. Kamelen, ännu en länk till det gamla, tecknas av Gil Marco Shani. En karavan tappar bort sig i stenig öken precis som betraktaren tappar bort djuren i mönstren.
Just den planlösa vandringen och arvet är utställningens huvudtema, vilket uttrycks tydligast av Jumana Emil Abboud. I videon The return går hon i en schweizisk skog och strör, likt Hans och Greta, bröd efter sig för att hitta tillbaka. Ingen av dem gör det, så beständigt är varken brödet eller människan. Abbouds promenad kan beskrivas med Wislawa Szymborskas ord: Också när du vandrar genom skogen / tar du politiska steg på politisk grund.
Synd bara att den politiska jordmånen glider undan i salarna. Verken förtjänar ett tydligare ramverk och en hetare diskussion. De har alla sprungit fram ur både det individuella och storpolitiken, men när den ena källan inte lyfts fram tillräckligt blir det förvånansvärt lamt. Jag önskar mig fler konstnärer så att många röster kan skära sig mot varandra. Fylligare utställningstexter för en djupare problematisering. Och ett bortplockande av baneret ”flykten”.