Jag är ingen haschtomte, säger popartisten Uje Brandelius. Uje är ingen haschtomte, tillägger musikkritikern Nils Hansson, som hyllade Doktor Kosmos senaste skiva. Uje är visst en haschtomte, säger kulturbruden Natalia Kazmierska, som kritiserade Doktor Kosmos kommunistagenda. Se där ett kontaktförsök mediefolk emellan. Lite träta om haschtomtebegreppet är precis vad svensk musikjournalistik behöver och det var därför jag skrev min krönika (Expressen 23/5). Men Uje och Nils vill inte snacka popmusik och politik. De vill oja sig över en mediehierarki, där de själva har paxat loserplatsen på botten. Därför skickar Uje Brandelius mail till mig och hotar med Ranelidfejd. Därför skriver Nils Hansson en kommentar (DN 7/6) om att det är synd om hypergenomtänkta haschtomtar som drabbas av Ranelidfejder. Nu har vi alltså kommit till den punkt där en ung kvinnlig skribent knappt hinner sätta sig ner och tänka ut en kritisk rad om någon eller något, innan hon genast kallas mediestjärna och vinnare.      Så lätt har jag aldrig velat ha det. Men i Nils Hanssons värld finns bara fejden, vinnaren och förloraren. Det gör det inte i min. I min värld måste däremot en hypergenomtänkt kritiker eller artist lära sig att argumentera för sin musiksmak, i stället för att ständigt åberopa Ranelidtraumat som ursäkt för sin enfald.