Sen Israels pinsamma ambassadör flippade ut inför installationen Snövit och sanningens vansinne på vernissagen i fredags har folk rusat till folkmordsutställningen för att få sig en snaskig portion kulturprovokation. För i en sån här konstskandal finns inga förlorare. Alla måste hålla med om konst som väcker reaktioner är bättre än konst som inte gör det, även om den råkar bli lite nermejad på köpet. Och nu står två stela gorillavakter i securitasjackor och stirrar på plastbåten med den palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradats porträtt dygnet runt, medan kostymgubbarna pysslar om sina diplomatiska relationer på annat håll. Det gör inte direkt det här verket mindre spektakulärt. Sen fattar jag inte hur man på allvar kan tro att den bisarra kopplingen mellan Jaradat - som bland annat bombade ihjäl en 14 månader gammal bebis - och prinsessan Snövit ska kännas supernice? Hur kan man få för sig att ett onyanserat politiskt verk inte ska få en småpuckad politisk reaktion? Och hur kan man, som DN:s konstkritiker Ingela Lind gjorde på Aktuellt i går, stå med sin pälskrage i en svensk museisal på tryggt avstånd från folkmord, soldater och sprängladdningar och glatt prata om att man gillar k-o-m-p-l-i-k-a-t-i-o-n-e-r? För problemet med Snövit-installationen är ju i själva verket att den är helt okomplicerad och banal. Här finns knappast några andra ingångar än den uppenbara symboliken: Hanadi Jaradat upphöjs till ett ädelt offer i tårdrypande romantisk tappning. Varför? Naturligtvis för att det är en ung, vacker kvinna. Ingen skulle få för sig att likna en svartmuskig man som sprängt sig själv och andra människor i luften vid ett sagoväsen.