Två fylltrattar från

Dramaten ger varandra på käften. So what's new, pussycat? Som tabloidläsare har man blivit rätt van vid de där historierna vid det här laget. Kolossen vid Nybroplan framstår allt mer som den svenska machismons sista utpost, där förlegade romantiska föreställningar om det manliga geniet och konstnären som normbrytare framhärdar i ett slags zombielik tillvaro. Staffan Valdemar Holm utgör inget undantag från den maskulint homosociala Dramatenkulten. Få teaterchefer har med sådan regelbundenhet gömt sig bakom begrepp som "kvalitet", "kanon" och "kulturarv" för att slippa dela med jobbigheter som mångfald och jämställdhet, som skulle det automatiskt finnas en motsättning mellan begreppen.

I en utmärkt

magisteruppsats av Vanja Hermele - nyligen framlagd på Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet - näckas han totalt på argument. I en av Hermeles sällsynt vassa intervjuer snärjer Holm in sig i den ena ogenomtänkta förklaringen till varför Dramaten är så kass på jämställdhet efter den andra. Som att orsaken till att det spelas så få, av kvinnor författade, pjäser beror på att kvinnor i högre utsträckning koncentrerar sig på dagsaktuella ämnen, medan "de stora existentiella frågorna fortfarande tillhör den manliga sfären".

Samtidigt "tycker"

han att han har en övervikt av kvinnliga regissörer. Vilket visar sig vara helt felaktigt. Även som åsikt betraktad. Vilket Holm slätar över med att han, trots allt, har "den där drömmen om att någon spränger igenom den där dörren som Pallas Athena och säger att nu fan får det vara nog". Kvinnoromantik och könsfördomar i ett och samma paket. Vad ska man säga? Holm tycker förmodligen att hans teatersyn är punk. Men stryk begynnelsebokstaven och lägg till ändelsen -en, så blir adjektivet betydligt mer passande.