l kväll sänder SVT första delen av den verklighetsbaserade serien Bibliotekstjuven. Jonas Holmberg ser en film om klassrelaterade otillräcklighetskänslor.
Under Kungliga bibliotekets ljusgula nyrenässansbyggnad i Humlegården i Stockholm finns två bergkammare, lika stora som två Hötorgsskrapor. I de enorma arkivrummen förvaras allt som har tryckts i Sverige sedan 1600-talet. På hyllorna hittas allt från kolorerad veckopress och modernistisk poesi till arkivets stolthet: den ovärderliga Djävulsbibeln som svenska styrkor hämtade som krigsbyte under 30-åriga kriget.
Eller ovärderlig och ovärderlig. Inga högtidsfraser hindrar hälarna att prissätta ens de kulturhistoriskt mest omhuldade titlarna, och förmögna samlare betalar miljonbelopp för de mest åtråvärda objekten på en bokmarknad där priserna på äldre verk skjutit i höjden de senaste decennierna.
Många stöldbegärliga dyrgripar ägs av nationella bibliotek, men biblioteken har svårt att upprätta kvalitativa stöldskydd eftersom själva idén med bibliotek är att de ska offentliggöra sitt material. De talar själva väldigt tyst om det, men regelbundet påhälsas institutionerna av tjuvar.
Boktjuvarna är ofta välutbildade, hyperintelligenta och verserade. Britten William Simon
Jacques var en klassisk gentleman med examen från Cambridge och stal böcker av Descartes, Galilei och Newton från universitetsbiblioteket.
Iraniern Farhad Hakimzadeh var respekterad publicist, före detta chef för Iran Heritage Foundation och stal framför allt äldre reselitteratur. Och den svenske boktjuv som kom att gå under namnet ”KB-mannen” var disputerad idéhistoriker, välklädd cigarrökare och medlem i det statusfyllda sällskapet Idun. Under tio års tid finansierade han ett utsvävande liv som intellektuell playboy genom att stjäla värdefulla böcker, framför allt från Kungliga biblioteket där han arbetade som chef för handskriftsavdelningen, men också från andra svenska bibliotek. Stölderna uppdagades 2004, varpå han begick självmord genom att spränga sin lägenhet.
Verklighetens bibliofila gentlemannatjuvar tycks verkligen vara hämtade ur någon kultiverad heistfilm från 50-talet, men när nu Daniel Lind Lagerlöf har regisserat en tv-serie baserad på KB-mannens öde skildras stölderna som fumligt desperata och småaktigt oglamorösa angrepp på vårt gemensamma kulturarv.
Det går att romantisera en konstkupp, men inte en biblioteksstöld.
Luntorna må redan vara stulna av plunderhungriga soldater, men trots att seriens cyniska huvudperson försöker hävda motsatsen framstår det som ett brott mot civilisatoriskt fundamentala idéer om samlingarnas kulturhistoriska helighet att i dag flytta böckerna från offentliga institutioner till den slutna samlarmarknaden.
Bibliotekstjuven präglas också formmässigt av en återhållsam vördnad för kulturhistoriska värden. Scenen när den nyanställde KB-mannen under en rundvandring blir förevisad Djävulsbibeln är typisk.
Han står i dörröppningen och betraktar dyrgripen, men mer tid ägnas åt den väldiga metallporten till den klimatsäkra kammaren än till själva boken.
Det är arkivets omfång och institutionella kontinuitet snarare än de enskilda böckerna som fetischeras.
KB-mannen kände inte själv att han gjorde särskilt mycket fel. I Bibliotekstjuven accentueras klassmotsättningar som förklaring till stölderna. KB-mannen hade arbetarbakgrund, men bytte bort sitt sonnamn från uppväxttiden i Eskilstuna när han gjorde karriär i huvudstaden. Han hade gedigen utbildning och rätt kläder men kunde inte riktigt föra sig, och demaskerad som arbetarklass fann han sig aldrig helt tillrätta i de fina salongerna.
Här tecknas de klassrelaterade otillräcklighetskänslorna i detalj: när han närmar sig en akademiledamot som dagligen röker en förmiddagscigarr utanför KB gör han bort sig genom att dra halsbloss från sin svindyra cigarr (som han finansierat genom att sälja en stulen förstautgåva av Karlfeldts Vildmarks- och kärleksvisor). Cigarrer ska man ju bara puffa på. Akademiledamoten ler överlägset.
Så fortsätter självföraktet att gro. KB-mannen säljer stulna kultur-skatter för att tillskansa sig kulturellt kapital, men strategin misslyckas.
På en fin middag med bibliotekets högdjur projicerar han sin känsla av tillkortakommande på sin fru, och börjar osäkert håna henne för hennes dåliga engelska och patetiska hundkärlek. Kollegorna generas stilla över hans burdusa elakheter.
När han till slut blivit avslöjad försöker han rättfärdiga sig för den plikttrogna bibliotekarien Lisbeth att det fina kulturfolket föraktar sådana som de.
Kollegan identifierar seriens idémässiga centralpunkt när hon svarar att biblioteket finns just ”för att såna som vi, som inte har fått någonting gratis, ska ha ett ställe att gå till.”
Det sitter inte i kläderna eller rökverken. En sann gentlemannatjuv stjäl inte från offentliga bibliotek. Om KB-mannen hade velat bli skildrad som romantisk hjälte i stället för simpel skurk borde han ha låtit sin kriminella gärning inspireras av den lika listige alexandrinske kungen Ptolemaios III, som på 200-talet före Kristus stal och lurade till sig många av antikens främsta skrifter. När han väl kommit över böckerna placerade han dem i stadens bibliotek.
