Håkan Hellström. Foto: Sara Strandlund Foto: Sara Strandlund
Håkan Hellström. Foto: Sara Strandlund Foto: Sara Strandlund

"Kom igen, Håkan. Det är över för oss nu"

Publicerad

Så länge jag kan minnas har jag haft usel musiksmak i total osynk med min generation. På 80-talet när alla som var coola (åtminstone i Karlskrona) lyssnade på Sisters of Mercy, satte jag upp planscher på ... Elvis?

Under tidigt 90-tal, lagom till indiepopens genombrott i Sverige, upptäckte jag Rolling Stones och Leonard Cohen. Senare, när hiphopen och R&B-drottningarna regerade, köpte jag skivor med Monica Zetterlund och Miles Davis. Att det fanns en svensk rockgrupp som hette Kent insåg jag omkring 2003, strax innan jag började digga Gram Parsons.

Kanske är det därför jag har hållit Håkan Hellström så krampaktigt hårt i handen under alla dessa år. Han är mitt hipster-alibi, den enda någorlunda kreddiga artist vars solokarriär jag faktiskt följt sen solodebuten 2000. Vi är exakt jämnåriga och har åldrats tillsammans, flyttat ihop samtidigt, fått barn samtidigt.

Därför gör det så ont att överge honom nu.

För låt oss tala klarspråk: I det poplitterära universum som Hellström har byggt upp - och med sin nya skiva "Det kommer aldrig va över för mig" befäster - är han alltid i underläge. Han är svag, misslyckad, ångestriden. Livet håller mig i ett fast grepp vid kulorna! utropar han i låten "Livets teater" medan han i titelspåret slår fast att Jag är trettionio / Jag är ett tappat självförtroende.

I sina låtar är han alltid sjömannen som är saknad till havs, alla vill se honom dala, tycker att han var bättre förr. Ingenstans varken erkänner han en privilegierad position eller uttrycker solidaritet, förutom en diffus hänvisning till "white trash" och en valhänt referens om pengar som skickats till "det gambianska fyllot" bakom kyrkan.

Det är egentligen ett mysterium att "Vita kränkta män"-stämpeln ännu inte har snuddat vid den snart 40-årige tvåbarnspappan från Göteborg som trots enorma framgångar fortsätter att framställa sig själv som ständig underdog. Anledningen är givetvis den ständiga identifikationen med tonårspojken, outsiderns ur-position. I sin textvärld är Hellström alltid kolikbarnet, förloraren, den som man måste vara sjuk och blind för att inte se hur fel han är.

De första ord vi hör Hellström uttala på den nya skivan är följaktligen Jag är sexton år! Jag är en storm från ingenstans! I de andra sångerna är berättarjaget 17, eller minns 20-åringen som jobbar på bageriet eller 25-åringen som smugglar knark ("några gram") från Köpenhamn.

Och när jag hör hur han i skivans sista spår, "Det tog så lång tid att bli ung", med provocerande nonchalans snattar en slinga från Veronica Maggios "17 år" bestämmer jag mig för att det räcker. Jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna, sjunger han, men jag vet ju precis vad han försöker säga, jag köper det bara inte, inte längre.

Kom igen, Håkan. Det är över för oss. Du var ju sångaren som bröt med den ironiska generationen, som jämt skulle vara så Ärlig. Så berätta sanningen nu. Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant.

Under tiden lyssnar jag hellre på Bo Kaspers.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag