Vareviga lunch och middag ställde mamma vår egenodlade potatis på matbordet. Det var både enklast och billigast. Vårt land plöjdes med traktor, tre-fyra fåror utmed någon åkerkant. Jag hade svårt för just längden, det tärde tålamodet att vår som höst krypa i ett potatisland som nästan nådde horisonten. Kånka hinkarna till gårdens avsides belägna jordkällare, täcka bingarna med rostiga trösksåll för att hålla råttorna ute. Bintje, stod det med darrig blyerts på bjälken ovanför den ena lådan, Blå Kongo ovanför den andra.
Först i slutet av 1980-talet började vår hemgjorda svennepotatis få konkurrens av köpemat som pasta och vitt ris. I samma veva flyttade jag hemifrån, blev en av alla snabbmakaronknarkande slackers i ett pageklippt 90-tal. Utled på potatis.
Stenig potatisåker i Utvandrarna Foto: SFI
Mina erfarenheter är mycket vanliga, för Sverige går sedan århundraden på just potatis. Det märks redan på de många synonymerna för denna ljuskänsliga knöl; kartoffler, pärer eller jordpäron (uttalas i Västmanland hjolpron). I vår kommer potatisen som alltid att gro både i miljonprogrammens blomlådor och på Österlens fotogeniska ängder.
Det finns flera sägner om hur potatisen slog igenom här. Som att grevinnan Eva Ekeblad år 1748 upptäckte att det blev bra brännvin av den. Eller att den var ett billigt sätt att föda ett svultet folkslag som behövde snabb energi för att stå pall.
Jag tror att förklaringen är enkelheten. För medan spannmål är arbetsamt att odla och kräver bra väder vid både sådd och skörd, är potatisen närmast idiotsäker. Pula bara ner den i jorden och ryck upp innan frosten.
Eva Ekeblad
Potatisen är på så sätt ursvenskt jämlik, alla kan hantera den. Den är vanlig till en ångestskapande grad. Det är ingen slump att Staffan Westerberg satte en potatis som ond karaktär i Vilse i pannkakan, Storpotäten. Den står för vardagens otäckt ofrånkomliga lunk. Pöbel och statligt grå borglighet i samma skal. Exklusiv eller lyxig blir den bara i sin jungfruligaste form, färskpotatisen.
Samtidigt bor det alltid en glädje i att skörda det man odlat. Bondehemmens blandning av utarbetad leda och guldrush-brådska i potatishanteringen skildrar Tomas Bannerhed ypperligt i sin Augustvinnande roman Korparna:
"Jag hann inte mer än stanna traktorn förrän morfar hade slängt av korgarna och var på väg bort och skulle börja, kutryggig av iver som alltid när det var arbete som väntade.
Mamma tog ett par korgar i ena handen och Göran i den andra och fick bråttom iväg hon också, ville liksom visa att hon inte var den som stod med armarna i kors och väntade på att någon skulle tala om för henne vad som behövde göras.
Jag blev sittande och stirrade ut på den svarta, kladdiga åkern, kunde liksom inte förmå mig att kliva ner. Jag lutade mig över den räfflade ratten och kände klumpen av olust växa och vältra sig i mig."
På senare år har dock kampen mot övervikten förändrat synen på potatis. För den består av kolhydrater, något som man skjuter vilt på, först med GI-metoden, nu med den omstridda LCHF-metoden (Low Carb High Fat) vars frälsta vill driva ut potatisdjävulen ur huset.
Av mitt stillasittande journalistliv utvecklade jag en liten kalaskula som var svår att minska. Hur många mil jag än sprang, hur länge jag än pinade mig på gymet, så krympte inte midjemåttet. Inte ens när jag som tillfälligt GI-frälst sade "Ingen potatis tack" i kön på lunchserveringarna.
Men sedan blev jag pappa. All motion och alla dieter for ut genom fönstret. Som så många andra småbarnsföräldrar slukar jag alla kolhydrater i min väg, man blir ju lite piggare och starkare för stunden. Varenda hålögd morsa, hurtig skidlöpare eller vanlig grovjobbare därute vet att kolhydraten inte är så dum att hålla i handen. Måste man orka här och nu, så måste man.
Och min sambo tål inte gluten. Så precis som i min barndom äter vi potatis vareviga lunch och middag. Från pommes frites till kokt King Edward. En mathållning som enligt anti-potatislärorna borde vålla mig en invalidiserande fetma. I stället har jag tappat åtta kilo.
Sven Olov Karlsson
kulturen@expressen.se
