Min senaste roman Bluffen beskriver maktmissbruk i två intimt sammanlänkade branscher, nämligen bok- och medievärlden. Vänskapskorruption, ekonomiska allianser och maktkoncentration inom dessa två grenar av publicistiken har försvårat kritik mot fördumningen av det offentliga samtalet och mot trivialiseringen av litteraturen.
För att illustrera detta lånade jag in två av landets mest bästsäljande författare, tillika mediemakthavare, som romankaraktärer. Offentliga lögner och ihjältiganden av obekväma sanningar är en viktig ingrediens i handlingen.
I Aase Bergs artikel om
Bluffen (30/11) stod det bland mycket annat att det också skett en nedtystning av bokens innehåll. Erik Helmerson ägnar sedan en hel artikel (2/12) åt att grötmyndigt deklarera att boken minsann inte alls blivit nedtystad.
Att överhuvudtaget påtala sådana härskarstrategier tycks vara ett tabu i sig. Under alla omständigheter har nu denna debatt om tystnaden hävt densamma.
Men Helmerson blandar samman kändisskap med författarskap. Detta är ett av de stora fattigdomsbevisen i en alltmer personfixerad bokbransch. Som om romaners innehåll inte längre spelar någon roll, utan bara vem som skrivit boken.
I egenskap av kändis har jag inga problem med att synas och göra mig hörd. Jag får gärna dansa i tv och posera i tidningar. Jag får uttala mig om mina tatueringar, mina motionsvanor, mina skor och allt annat som man brukar vilja veta om en kändis.
Och visst, det kan jag väl bjuda på. Från gång till annan. Men jag ser inga direkta fördelar å yrkets vägnar med att värma tv-soffor i samma utsträckning som exempelvis Guillou eller GW. Det är heller inte den ymniga mediala närvaron som ger makthavarna jag beskrivit i min bok deras makt. Den utövas med betydligt mer raffinerade och informella metoder.
En sak har Guillou & Co dock lyckats med i offentligheten, och det är att utnyttja sina höga talarstolar till att skjuta skarpt på vemhelst som råkat misshaga dem. Då är alla vapen tilllåtna. De flesta som har bevittnat hur en kollega slits i slamsor av en blodtörstig Guillou knyter därför näven i fickan och kniper käft. Det kan också vara så enkelt som att man gärna vill hålla dörren öppen till det bokförlag som Guillou är ägare till.
Ja, det finns flera skäl till att låta sig tystas. Och de skälen skildras i min roman. Men om dessa omständigheter har inte många rader publicerats.
Romanens innehåll besannades därför på sätt och vis. Det egentliga budskapet tystades ner till förmån för en skendebatt som Erik Helmerson sprattlar i. Jag antar att han som författare känner sig missgynnad av den obönhörliga kommersialism som allvarligt skadat bokbranschen. Mot den riktar jag stark kritik i min roman.
Men i stället för att spela på min planhalva hoppar Helmerson ängsligt upp i knät på de maktstinna gubbar som är medskyldiga till denna utveckling. Och det är precis på det sättet, på grund av nyttiga idioter som Erik Helmerson, som tyrannin upprätthålls och gubbväldet består.
Unni Drougge
kulturen@expressen.se
Unni Drougge är författare.
