Resultatet av
Ekots undersökning var nedslående, men kom knappast som en överraskning. Överraskande var däremot reaktionerna, som blottlägger mekanismerna bakom trakasserierna och avslöjar en hel del om den bransch som undersökts.
Många teaterarbetare har uttryckt misstro inför resultaten och vissa har, i vad som möjligen kan tolkas som försvar för yrkeskåren, hävdat att läget inte är värre inom teatern än i andra branscher. Faktum kvarstår:
En seriös undersökning med stort underlag visar att var tredje kvinna inom branschen och varannan kvinnlig skådespelerska har blivit utsatt för sexuella trakasserier. Huruvida det är värre eller bättre i någon annan bransch förändrar inte dessa siffror.
Flera skådespelare och regissörer beskriver en arbetssituation där gränsen mellan det privata och det professionella ofta är luddig. Att arbeta med teater är att arbeta med känslor och fysisk närhet och då, påstår man, är det svårt att säga var gränserna går. Jag hävdar att just eftersom vi arbetar med känslor och fysisk närhet är det extremt viktigt att formulera tydliga gränser för var arbetet börjar och slutar.
Den självbild som framträder är skrämmande. Flera ger uttryck för att teaterarbetet, i synnerhet skådespelar- och regissörsyrket är ett så oerhört svårt och ångestladdat arbete att andra regler bör gälla för oss än för andra människor. Plötsligt verkar det förvånande att inte fler inom teatern blivit utsatta för sexuella trakasserier, hot och våld.
Sexuella trakasserier handlar som bekant inte om sex, utan om makt.
När regissör X kan få en institutionsteater att lägga alla andra produktioner åt sidan för att uteslutande ägna sig åt att bygga hans dekor, eller när skådespelare Y tillåts kliva in och avbryta valfritt möte för att diskutera en intervjutid, så signalerar det till övriga anställda att för X och Y gäller särskilda regler. Det är knappast förvånande att X och Y börjar se sig själva som undantagsmänniskor och ta sig allt större friheter, överskrida gränser och bryta mot lagar.
I skrivande stund har de offentliga reaktionerna från landets teaterchefer varit förbluffande få. De som uttalat sig förnekar att sexuella trakasserier sker på deras teater. Men bara för att chefen inte känner till det betyder det inte att det inte sker, precis som
Ekots undersökning också visar. Man kan bara hoppas att chefernas tystnad beror på förberedelser inför en omfattande granskning av den egna teatern.
En som har reagerat är kulturministern. Kanske krävs ett påbud uppifrån, ett krav sammankopplat med de statliga medel som uppbär vår bransch.
Farnaz Arbabi
kulturen@expressen.se
Farnaz Arbabi är regissör och arbetar just nu med Pam Gems
Drottning Kristina på Stockholms stadsteater som har premiär 29/4.
