Det var februari och egentligen alldeles för kallt, men det spelade ingen roll. I en andäktig ritual tog vi ändå av oss våra halsdukar och lämnade dem på en hållplats utanför stan.
Precis som Jocke Berg sjöng tog vi också tvåan tillbaka och satt ensamma längst bak. Vi var ett löst kollektiv av tjejer, killar, bögar, bisexuella och straighta med vår kärlek till Kent som det som främst knöt oss samman.
Det verkligt unika med Kents tidiga texter låg just i den breda identifikationen. Uppvuxen med rockhjältar som Springsteen, Thåström och Lundell var jag van vid underdogtexter som riktade sig mot ett tydligt objekt. Staten, kapitalet, kulturen och inte minst kvinnan var mottagare av den manligt kodade frustrationen och ilskan.
I Kents tidiga texter märks ingenting av det. Sånär som på en komplex relation till småstaden och dess mentalitet, finns det inga objekt att fästa smärtan i texterna på. Just därför är de så mycket smärtsammare. Just därför är de också relaterbara, oavsett kön eller sexuell läggning.
Det utanförskap och den smärta som skildras i Jocke Bergs texter på de tidiga Kentskivorna är snarare någonting skapat utifrån jaget själv, än av klassiska teman som samhälle eller kärlek. Det som jaget speglas mot är också identitetslöst och saknar benämning. I stället ligger det i lyssnarens tolkning.
”Låt mig ha ont/Låt mig skrika färdigt/Tills bröstkorgen är tom”, sjunger Jocke Berg i låten ”Stenbrott” från debutalbumet Kent. Tematiken i den texten, liksom i många av de andra från skivan, rör mer det egna jagets misslyckande och ånger än någon annans.

Jocke Berg sparkar varken uppåt eller neråt, han riktar främst sparkarna mot sig själv. Det handlar om en längtan efter att få vara svag, att få vara mänsklig och mellanrummet som uppstår mellan mänsklighet och förväntad yta. Det ”dom” som beskrivs i låten ”Ingenting någonsin” från samma skiva är ett ansiktslöst ”dom” som fördömer svaghet och utanförskap.
Likaså skildras kärleksrelationer i texterna i termer av svaghet, tillkortakommanden och mellanrum. ”Hur ska vi nånsin kunna bryta isen?”, som Berg beskriver det i låten ”Indianer” från den andra skivan, Verkligen.
Här finns också ett ofta skildrat förakt för det egna utseendet, som sällan framkommer i texter skrivna av män. I ”Indianer” beskrivs oviljan att visa sin kropp när det är ljust, och konstaterandet att ”jag vill inte ens att du ska le när jag säger att jag är ful”.
Bristen på skönhet, som ständigt behöver korrigeras blir en ytterligare dimension till mellanrumstematiken.
I ”Ett tidsfördriv att dö för” från Hagnesta Hill beskrivs en framgångslängtan i termer av ”En storlek ner/Gud, du är smal”, men framgången beskrivs sedan som iskall och menlös, likväl som ”en livslögn att dö för”.
I ångestklassikern ”Beskyddaren” från samma skiva ställs den genomgående tematiken på sin spets. En text som uteslutande handlar om försök att vara såväl smal som intellektuell, men som någonstans ständigt misslyckas. Mellanrummet mellan den man är och den man försöker vara är för stort. Felen är för svåra att dölja och jaget söker tröst hos ett identitetslöst objekt för att bli beskyddat.

Det är i och med Vapen & ammunition, skivan som gjorde Kent till den breda Radio Rix-massans angelägenhet, som tonen förändras. Så gott som borta är de självkritiska texterna.
I stället hittas enkla objekt som överklasspoeter och kommersiell tv-kultur att fästa frustrationen på. Äktheten finns i svensk midsommar med färsk potatis och sill, i en lundellsk anda av öppna landskap. Kent axlar rollen som den klassiska manliga underdogen, som sparkar uppåt i en självutnämnd roll som någon som betraktar samhället med ett perspektiv av utanförskap.
Kent blir i samma veva omåttligt hyllade, men också helt ofarliga.
Den politiska fernissan är av ett brett och igenkännande slag. Att hylla sitt arbetarklassarv och förakta överklasspoeter är ingenting som kommer att vare sig omstörta ett samhälle eller någons känsloliv. Men nu höjs de till skyarna av samtliga manliga rockjournalister och kallas för Sveriges viktigaste band. Ju mer folkliga de blir, desto större verkar behovet vara av att placera sig själv i en underdogroll.
Det är en roll som, precis som texterna, är fullständigt fri från reella konflikter. Underdogismen representeras här, precis som den traditionellt gör, av fem vita, heterosexuella medelklassmän med ett eventuellt ursprung i arbetarklassen. Det är ingenting som kommer att bryta mot några normer. De är folkliga hjältar, utan konflikt med någon hierarkisk ordning.
På senaste skivan Röd når de så fram till den slutgiltiga punkten för att uppfylla underdogklichén. I hitsingeln ”Töntarna” beskrivs kvinnan i termer av den ouppnåeliga, som
jaget skjutsade hem villkorslöst utan att få någonting tillbaka.
Kent var glasögonormarna som aldrig sa hora i en trött återupprepning av manliga
poeters hyllningar till kvinnor som aldrig ville ha dem. Ni blev som de andra, Kent. Det sörjer jag fortfarande.

Elin Grelsson
kulturen@expressen.se