De där klasskamraterna från förr som plötsligt dyker upp i offentligheten. Man tänker att man känner dem. Att man är vittnet som bär på hemligheterna och nycklarna från tiden före, när livets omständigheter ännu inte hade modellerat oss till vad vi nu har blivit. Kriminaljournalistiken hittar ofta nån gammal skolkamrat som kan kommentera: "Han var en vanlig kille."
Vad vet man egentligen längre om en människa som man umgicks med för 30 år sedan? Som Casten Almqvist, Jan Schermans efterträdare på posten som vd för TV4. Vi gick i samma gymnasieklass 1978-1980.
Johan Cronemans långa Schermanintervju i DN
(4/12-11) väckte många tankar. Han boxade sig fram mot Scherman när det han egentligen ville var att tumla omkring i kuddrummet med sin älskade antagonist. Som om intervjun var hans drömmars mål, tv-kritikerns belöning. I grund och botten vill vi alla höra samman.
– Det där var en väldigt intressant text - om Johan Croneman, säger Casten.
– Lite som en kontaktannons, säger jag.
– Du och jag Emil, liksom, svarar han.
Nu. Casten bollar med siffror på TV4 2012. Gunilla ser på. Foto: Cornelia Nordström
Nu är det du och jag en stund, Casten. Nu sitter vi på TV4. I slutet av 70-talet satt vi sida vid sida på mattelektionerna i Norra Latins gymnasium på Drottninggatan 88 i Stockholm, förenade i avsaknad av matematisk begåvning. Det uppstår sympati mellan två människor som håller samma tempo genom uppgifterna. Särskilt om det är frågan om ett makligt adagio. Hemma grät jag över matten, men bredvid Casten skrattade jag. Han gjorde sina uppställningar med en blänkande Crosspenna och sa eftertänksamt: "Kan man bo i en minusarea?".
Vi skrattade så mycket i vårt lilla gäng att man var helt utschasad efter skolan. Men vad pratade vi egentligen om? Lärarna. Jag minns inte. Stämningen var toppen.
Jag trodde inte mina öron när någon från gymnasieklassen rapporterade att Casten hade kommit in på nåt så matterelaterat som Handelshögskolan. Ändå verkade det logiskt. Klarinetten på hyllan, danspjucken i garderoben. Han skulle väl göra karriär. Precis som snabbtänkte Strandvägen-Johan, som virvlade in i finansvärlden.
Fru Pian och Casten på premiären av Simon och ekarna. Foto: Foto: Anna-Lena Mattsson
Och karriär blev det. De senaste 25 åren verkar Casten Almqvist ha plockat toppositioner inom medierna som äpplen från träd. Nu senast hade han tre jobb i Bonnierkoncernen: vd för Bonnier Business Press, Bonnier Digital och Dagens Industri. Tidigare var han delägare och producent för Strix Television, vice vd för Spray (som sprack med IT-bubblan), vd för TV3 och för reklambyrån McCann-Ericksson.
På kvällarna verkar han ha stängt dörren om sig. Inte ens snokarmästarna på Flashback har kommit längre än det slappt antisemitiska antagandet att han "i varje fall inte är jude".
– Jag har väl inte varit så intressant tidigare, säger han.
Det visar sig att Casten inte är van att bli porträtterad. Han undrar vilken tonart texten ska få. Tror att han hoppas på dur, men jag måste försöka få in parallelltonarten i moll, annars blir det jolmigt.
Casten tillträdde 5 december, men har glömt att beställa möbler, så hans rum är fortfarande kalt och opersonligt när vi träffas några dagar före jul. Han bär en brun tweedkavaj över en rutig skjorta i stället för de blanka kostymer som jag har sett på bilder från övre Bonniersfären. Ett jättefotografi av Idol-Amanda står lutat mot en vägg. Jan Scherman, som suttit här tidigare, ropar honom till sig, vill ta ett kort snack, nån minut bara. Vi väntar.
Anna Wennberg, vår gemensamma vän från skoltiden, som Casten ännu träffar, berättade att han har gett henne rådet i kontakt med journalister att bara svara på frågor om jobbet. Han förnekar att det är en strategi, men säger diplomatiskt att han tycker om att vara personlig, men inte är helt bekväm med att vara privat.
– Du får komma tillbaka hit sedan och sitta i myshörnan, säger Casten till mig när vi slår oss ner vid ett blankt vitt bord i ett mötesrum.
Det fanns bara fyra killar i vår gymnasieklass. Två av dem gick på Lasse Kühlers dansskola, de var allas kavaljer på festerna och Casten var en av dem.
Vi trodde nog att Casten så småningom skulle stå på scen, så när man hörde att han hade engagerat sig i spexet på Handels, blivit ombedd att ingå i en manusgrupp till en Magnus Härenstam-show och så småningom dök upp som producent för
Svepet i SVT blev ingen förvånad.
Kanske är det tack vare att du var dålig i matte som du till slut hamnade här?
– När kurslitteraturen till Statistik 2 kom trodde jag att det var mina vänner som skämtade. Den var full av grekiska bokstäver. Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna bli en jättebra nationalekonom och att jag borde ägna mig åt det jag tyckte var roligt, nämligen språk och kommunikation. Det var ett känslomässigt beslut. Ingen karriärplanering. Jag har inte blivit bättre på matematik, däremot på att räkna.
Journalisthögskolan blev avgörande. Där säger Casten att han fann en grundkritisk hållning och övade upp en förmåga att ifrågasätta allt inklusive överordnade och inte hamna i chock när man träffar en makthavare.
– Det var också en bra teknik för att lära sig försäljning. Att ha stora öron och liten mun. Ställa mycket frågor.
Praktikplatsen på SVT i Malmö ledde in på etermedierna och Strix där Casten bland annat producerade det första I manegen med Glenn Killing.
– De ville att jag skulle bli delägare. Jag fick låna pengar för att ha råd att jobba där.
Strix var för 20 år sedan hovleverantörer till TV3. Till den kanalen skapade man program som kändes väldigt Public service som
Stoppa pressarna och
Redaktörerna med Lars Engqvist, Mats Svegfors, Annika Hagström och Bo Strömstedt.
– Vi kallade det lite cyniskt alibi-tv för det andra, rått kommersiella. Som det förskräckliga programmet
Tutti frutti som jag tog bort, den sista perversionen under TV3:s första år. Vi försökte ta oss bort från det där grabbiga, sexistiska, slängiga som hade Fox som förebild. Vi tittade mer på europeiska kanaler och drog i gång den första såpan och talkshower med Renée Nyberg och Brigitte Söndergaard.
Förra chefen på TV4 var en debattglad skjutjärnsjournalist.
– Jag ser också fram emot att vara med i det offentliga samtalet.
Har du samma hållning gentemot SVT?
– Jan och jag delar samma grundsyn. SVT är vår i särklass största konkurrent. Det ska bli spännande att se vad Public service-utredningen kommer fram till. Om SVT även i fortsättningen kommer att slåss med blanka vapen mot oss som lever på reklamintäkter eller om politikerna väljer att fånga upp de mer ursprungliga tankarna om public service som en tv där breda och smala program varvas.
– Vi får bättre återkoppling från publiken och annonsörerna om vi jobbar med bredd, kvalitet och mångfald. När Gunilla tittar på
Så mycket bättre får vi mer betalt än när Gunilla tittar på
Plastikturisterna i Kanal 5. Då är det bra att konkurrera med SVT. Nu kommer humorserien
Kontoret som är helt fantastisk, med Ove Sundberg från
Solsidan, så jobbig att titta på så att pauserna kommer som befrielse. Det är humor på ett helt nytt sätt.
Det är inga direkta risktagningar i programpaketet TV4.
– Risktagande är när vi lanserar något nytt som
The voice Sverige och
X factor. Ingenting är "safe" i den här världen. Det görs mängder av risktagningar som försvinner ur tablån utan att du märker det.
Vad gör det med dig som människa att ständigt arbeta för att tjäna in mer pengar? Jag menar på ett djupare plan. Att aldrig få glömma att du måste tillfredsställa annonsörer?
– Försäljning är en energigivande del av mitt jobb. Den är inte helt olik journalistik eftersom framgången avgörs av din förmåga att lyssna på kunderna.
Vilken är din starkaste identitet? Underhållaren, försäljaren, journalisten eller publicisten?
– Jag har varit affärsansvarig och arbetat vid sidan av en publicist tidigare, nu ska jag vara båda. Min programbakgrund och mina journalistiska rötter möter varandra.
Det har gått rykten om att Casten fått jobbet direkt av Jonas Bonnier, men han är noga med att poängtera att han fått söka och genomgå samma mangling som alla andra.
När blev du kompis med Jonas Bonnier?
– Vi tror att det var på en fest hos gemensamma kompisar för 25 år sedan. Vi har samma sorts humor. Men vi har aldrig haft några jobbmässiga kopplingar tidigare. Båda älskar musik, men han har en mycket mer modern musiksmak än jag.
Vad tycker du själv om då?
-– Ungefär samma musik som du gjorde, åtminstone förr i tiden. Jag är fortfarande kvar i det där att musik är träning och diciplin. Mina hjältar är goda sångare som Eagles, Aretha Franklin och James Taylor. Jag har jättesvårt för sång med attityd och credd, att det låter lite kackigt. Jag är svag för folk som har gått musikhögskolan och då hamnar man ju i Sting-träsket direkt.
Du spelade klarinett som en gud, men slutade, varför?
– Jag övade på Mozarts klarinettkonsert under tio år. Det blev liksom inte bättre och lite förknippat med press, det är först de senaste åren jag har börjat njuta av klassisk musik igen.
Så du spelar inte alls?
– Inte klarinett, men däremot munspel, ibland får jag vara med och spela tillsammans med "duktiga musikerkompisar".
Vilka då?
– Tja, säger Casten avvärjande. Det är olika, jag har lärt känna en del artister genom åren, men det är helt privata sammanhang.
Tomas Ledin?
– Jag är ingen stor vän av namedropping. Men musiken är mitt största intresse, fortsätter han skickligt avledande. Det är det roligaste jag vet.
När var du ledsen sist?
– När jag såg
Simon och ekarna. Och under inspelningen av Svenska hjältar-galan.
TV4 är djävulskt flitiga med gråtknappen.
– Tv är i första hand ett känslomedium. Att bara informera sakligt intellektuellt funkar inte. När man berättar nåt i tv gör man det med de känslor man kan skapa.
Så mycket bättre är också ett gråtprogram.
– Många intellektuella personer blir obekväma av snällhet, men program där man inte röstas ut utan i stället slösar med godhet har blivit väldigt populära.
Jag kan inte minnas att jag har nånsin har sett dig arg.
– Blir man arg har man ju gett upp.
Casten tar av sig tweedkavajen när vi ska fotograferas. Han tycker att det passar bättre med den lediga stilen på TV4.
