Klas Östergrens nya roman utspelar sig i ett Sverige som förvandlats till ett Albanien styrt av TV3 – det vill säga i en nära framtid.
Mycket, inte minst väderleksrapporterna, talar för att dystopier, berättelser från den mörknande morgondagen, snart kommer att bli genren i ropet. Och på ett plan kan och ska Orkanpartyt läsas som en dråpligt dystopisk satir över en kultur i fritt förfall.
Klimatförändringarna är här fullt ut genomförda. Antingen öser regnet ner nonstop eller också steker solen på ett helt livsfarligt sätt. Som en belägrad borg hukar staden i ett öde land av laglöshet, smittor och halvsvält. För övrigt är också många stadsgator riskområden. De välbeställda klasserna har dragit sig undan till gated communities i skärgården, där klimatanläggningarna i de stora villorna får kompensera för elaka dunster från igenvuxna vikar.
Dominerande kulturpersonlighet är TomBola, en jättekvinna med en egen evighetsdokusåpa i vilken hon varje natt lägrar en av de otaliga män som ständigt köar för en plats i tevesängen. Och makten? ”Klanen” regerar.
I denna osköna nygamla värld - Neil Postman möter Thomas Hobbes i ett Al Gore-föredrag – presenteras vi för en välbekant gestalt, den klassiske Klas Östergren-hjälten, en luggsliten ensamvarg av Humphrey Bogart-snitt, en man med en moral som är som en trenchcoat, slitstark och vattentät även om den solkas.
Hanck Orn (prickarna över O försvann för evigheter sedan) lever på att fila på bokstäver. Han har kommit över ett parti gamla skrivmaskiner som han reparerar och i långsamt takt säljer av. Maskinerna är hett eftertraktade kultföremål för en liten skara fornminnesfantaster. Hancks egen passion i livet är sonen Toby, som insvept i kärlek och omsorg vuxit upp till en tjugoårig mästerkock.
En dag när Toby väntas hem från sitt jobb på en guldkrog i havsbanden knackar det på Hancks dörr. Det är två ”delgivare” klädda i yrkeskårens olycksbådande lila overaller.
Det är nu Östergrens roman blir som vild och galen. Av sorg, men också av berättarglädje. Utan skyddsnät kutar den fram och tillbaka på en hårt spänd lina av lögn och dikt. Det är djärvt och knäppt och, bestämmer jag mig för, underbart.
Orkanpartyt är skriven inom ramen för ett europeiskt förlagsprojekt. Ett antal kända författare från skilda länder skriver romaner byggda på mytologiska motiv. Klas Östergren har valt att blåsa liv i Loke – de fornnordiska gudasagornas bad boy, Odens alltid opålitlige, manipulative och svekfulle blodsbroder, outsidern i asa-aristokratin (Loke stammar från jättar), förvandlingarnas fantom, den nodiska mytologins Mefistofeles.
I Lokasenna i Eddan berättas om hur Loke utsätter asagudarna för allsköns spott och spe. I Östergrens roman sexhånar Loke sina kollegor i “Klanen” under ett grisparty på den skärgårdskrog där Hancks son sköter grytor och pannor. Här samlas de alla - Oden, Njord, Skade, Tyr, Brage, Idun, Sif, Heimdall…en lysande skara stureplansprofiler med Sopranos-meriter, glittrande gangsters lika flinka när de pussar på kinden som när de sätter kniven i den ena eller andra ryggen. Snart är kalaset i full sving. ”Här skulle supas och bolas natten lång”. Men Loke är jävligare än vanligt…
Östergren kastar sig mellan skvaller från maffiamiddagen och anekdoter från asamytologin. Berättelsen rymmer såväl oligarker från öst som dvärgar, ”styva blenders”, med kitteln full av skaldedryck. Pallar texten trycket? Jag menar att den gör det, även om en mer puristiskt sinnade läsare kanske skulle ha önskat sig en mer disciplinerad fiktion. Här är det botten upp, eller kanske snarare botten ur, och köper man det är det ett härligt prosaparty…
Och snart samlar sig storyn på nytt och återvänder hem till Hanck, hämnaren, och till det tema som alltmer framstår som det stora och bärande i Klas Östergrens författarskap: Kärleken (den här gången en fars hjälplösa kärlek till sitt barn) och berättelserna som dess in- och utandningar.
När Hanck i slutet av romanen får göra ett besök i dödsriket visar det sig vara märkligt likt ett vanligt svenskt sjukhus med veckotidningar i väntrummet och blå plastöverdrag som skydd mot smutsiga ytterskor.
”Glöm inte hatten. Och ta av dig de där larviga påsarna på skorna…”, får Hanck höra.
Kärleken talar - och mer behöver inte sägas.
