Broder Daniel var ljuspunkten i ett 90-tal som präglades av lasermän och wachtmeistrar. Marcus Birro bläddrar i en bok om landets
enda rockband och minns sin egen ungdom.
Vi stank fattigdom.
Vi såg på tv vad som hände med landet men ingenting nådde fram. Vi stängde av. Vi tog långa meningslösa promenader vid vattnet. Vi försökte gå av oss den där stanken. Vi samlade ihop sådana som var som vi och på nätterna träffades vi, som medlemmar i en hemlig klubb.
När vi vaknade var baksmällan på sin höjd sval som en bris, som ett försiktigt påklistrat frimärke i pannan på oss, och hade vi tur (och pengar) började allt om igen.
Det var som om vi fötts med pansarhud. Ingenting trängde ända in. Vi grät i ensamhet i stället. Vi lyssnade på Broder Daniel. Det var kört från början. Vi misströstade innan vi ens försökt på allvar.
Boken Broder Daniel – When we were winning är en fenomenal tidsmaskin. Den rör varsamt vid den delen av dig själv som gör mest ont. Bandets sångare Henrik Berggren har själv skrivit nya texter till boken, en sorts brev från andra sidan drömmarna, som författarna smart nog lagt ut löpande genom texten. Boken följer bandet och medlemmarna i kronologisk ordning, varsamt, nära utan att hemfalla åt melankoli eller sentimentalitet. Martin Norbergs bilder är svartvita (alla utom en) och hela tiden briljanta, närvarande, avslöjande, mytbildande. Broder Daniel var alltid på liv och död. Den känslan får man när man läser boken.
För oss som var unga i början av 90-talet och hade turen att vara unga i Göteborg med sina pärlor av svartklubbar, rockband, rivningshus, efterfester, droger, kärlek och uppror, är Broder Daniel legender.
Vi rörde oss i samma mörka och disharmoniska kretsar fast vi var aldrig lika snygga, aldrig lika coola, aldrig lika bra.
Vi var utkastade, förvirrade, förlorade och förfärade. Lasermannen, Ian Wachtmeister, EU, och Kurt Cobain. Ingen annan förstod. Vi skrek men ingen hörde. Så vi slutade skrika. Och gick vilse inåt i stället. Ibland vill man inte komma upp och ut när man gått vilse. Ibland vill man förbli vilse. BD blev våra vägvisare i underjorden.
Vi stod längst ner och blev hatade för att vi vände våra ansikten uppåt och ändå orkade le. Broder Daniel var just det, en bror till i regnet, ett par tindrande ögon i mörkret.
Om allt detta har frilansjournalisten Klas Ekman skrivit en bok. Han skriver om vår ungdom och 90-talet genom att varsamt berätta Broder Daniels historia. Det är en sammanfattning av ett band som startar i brådmoget utanförskap, gör en volt i framgång och kommer ut med ett tragiskt självmord som fortfarande skär i bröstet. Anders Göthbergs gitarrspel var soundtracket till vår ungdom. Jag tänker på honom som en vän fast vi aldrig träffades. Det är en briljant bok i all sin enkelhet, för oss som var med, för er som missade allting.
Broder Daniel är ett av de viktigaste banden som någonsin funnits i det här landet.
