Varför ska Soppteatern på Stockholms stadsteater spela texter av Hasse Alfredson och Tage Danielsson?
För att man har en komedienn som heter Frida Westerdahl? Ja. Så enkelt är det.
Westerdahl är en fascinerande kombination av Lena Nyman, Monica Zetterlund och någon hispig amerikansk filmstjärna från förr.
Hon är som klippt och skuren för den världsfrånvända överklasskvinnan som frågar ut läkaren om barnavårdandets praktikaliteter som om hon ska köpa en pryl (Lådan 1966) – i dag en rolig reaktion på ett konsumistiskt och ålderssegregerat samhälle. ”Rosens sång” (Svea Hund 1976) blir en gripande kulturpolitisk kommentar om medborgarens rätt till skönhet.
Det hade gått att göra ett urval för en mer politisk revy. Den nationalistiska satiren ”Vara riktig svensk” ur Gula hund 1964 går till exempel att rikta mot Sverigedemokraterna.
Här går man lite som katten kring het gröt, förlåt, soppa. Man nosar lite på Tage Danielssons sannolikhetsmonolog om kärnkraften, skrapar lite på religionsdebatten genom sketchen om Robert Lind i Kramfors, som för övrigt funkar sämst då den förlorat sin improvisatoriskt fnittriga laddning. Man petar lite på de politiska allianserna genom att påminna om en gammal havererad trepartiregering. Ole Forsberg och hans ensemble föredrar sångerna om kärlek och barnafödande, de okomplicerade skratten och de crazy numren från den suveräna Schubert-travestin Spader Madame (1969).
Pianisten Martin Östergren sjunger stämmor och trollar fram skådespelarnas musikalitet.
Visst är det bra, men ingen sätter skrattet eller soppan i halsen.