Vargtimmen kallas stunden före gryningen, då hela världen håller andan. Kroppstemperaturen sjunker och ämnesomsättningen går ner. Det är bara demonerna som är pigga och klarvakna, och ger sig på den sömnlöse. Det kan ske bokstavligt som hos Birger Sjöberg där blamageguden plockar fram skioptikonapparaten och visar den ena knivskarpa bilden efter den andra av löjliga tillkortakommanden. Eller som hos Ingmar Bergman, vars ångestridna "dämoner" inte är mindre löjliga i sitt storhetsvansinne.

Kjell Espmarks demoner är nästan timida. De sitter krumryggade i skolbänken och låter sig läxas upp. Kanske är det sådana demoner som mest stör en arbetsam och framgångsrik poet, romanförfattare, litteraturprofessor och Nobelpriskorare?

Man kan se I vargtimmen som en lyrisk fortsättning på memoarboken Minnena ljuger. Kjell Espmark borrar vidare i minnesbilder av människor, böcker och existentiella val.

Platsen är konkret hans sommarhus Petsarve, en genuin Gotlandsgård med kalkstenflisor på taket, tjocka väggar och skönt slitna skurgolv. En 1700-talsgård av det slag som borde få varje ägare att vrida sig i vargtimmen och fråga om han har förtjänat det.

Kjell Espmark betalar sin hyresskuld genom att dikta korta biografier åt gårdens längesedan döda husfolk och grannar. Språket är enkelt och avklarnat som golvplanken, men bär ofta vittnesbörd om våld och vansinne, förövarens eller offrets. Rösterna i dessa dikter tillhör levande gastar.

Hotet från glömskan, som utplånar språk och stränder, är alltid närvarande i Espmarks texter, inte minst i vargtimmen. I en text talar han frankt i egen sak. Han finner sitt eget författarskap utraderat i en nyutgåva av Algulin/Svenssons Den svenska litteraturen. Det är ett kapitel som visar den frysande och skälvande lilla demonen spritt naken i gryningsljuset.

Bortsett från några gnälliga kåserier om skolan och dagskritiken är I vargtimmen en bok med lång efterklang. Den fungerar också som en introduktion till Kjell Espmarks författarskap. Själv tänker jag nu läsa Béla Bártok mot Tredje riket, där ett rostigt skorstensspjäll tydligen spelar en intressant roll.