KROKODILTåRAR. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter. Foto: AP
KROKODILTåRAR. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter. Foto: AP

Kitty Kelley: Oprah. En biografi

Publicerad
Uppdaterad
I 25 år tjänstgjorde Oprah Winfrey som vår tids messianska frälsare.
Johan Hilton läser en biografi över den just avgångna tv-drottningen.
Jag har alltid haft svårt för Oprah Winfrey. Kommer förmodligen alltid att ha. Trots senare års postironiska och postfeministiska upprättelse som på fullt allvar gör gällande att Oprah säger något viktigt om sin samtid. Att hon, med filmaren Michael Moores ord, vore en lämplig presidentkandidat eftersom hon får folk att ”lyssna till sitt hjärta”.
Men där dessa postironiska beundrare påstår sig se empati inför något inbjudet olycksbarn ser jag fortfarande krokodiltårar. (Oprahs teknik: pressa sitt intervjuobjekt till att ta till lipen genom att själv börja skvala.) Där Opraholister ser en äkta vilja att dela med sig av erfarenheter ser jag klart misstänkta fall av fabulerande. (Om Oprah verkligen har varit med om allt det som hon påstår sig ha gått igenom torde hon vara en av planetens mest prövade kvinnor.) Nyandliga visdomar som presenteras som insiktsfulla filosofiska budskap men i själva verket är schlagerrefränger som hämtas direkt ur munnen på halvkretiner som Deepak Chopra och Paulo Coelho. Och så Ullaredsmentaliteten, besjungandet av ting just för att de är ting. Look under your seats, girls!

Om detta nu, efter förförfjolårets handväskedebacle, betyder att jag i den postfeministiska debatten kommer att  pådyvlas påstådda antipatier inför framgångsrika kvinnor, konsumtion och självförverkligande, so be it. Jag har svårt att tänka mig något mer själlöst än Oprah Winfrey. Det skulle i så fall vara Justin Bieber.
Därför har jag heller inga synpunkter på att Kitty Kelleys icke-auktoriserade biografi över den globala tv-drottningen är lika ytlig och skvallrig som den förmodligen är direkt lögnaktig. Snarare tvärtom, det ligger helt i linje med personen som boken porträtterar. Taggade Kelley hittar – precis som i sina biografier över Nancy Reagan och Frank Sinatra – det hon vill hitta och förmedlar dessa ”sanningar” medelst insinuationer alternativt gömmer sig bakom tidningsklipp och utsagor från avlägsna släktingar. Huvudpersonen själv uttalar sig alltså inte en enda gång, hon undanbeder sig. Redan på sidan 78 har hon följdenligt outats som en snål halvflata, eventuellt före detta tonårsprostituerad och bra mycket lyckligare lottad än den lilla rännstensunge som hon själv mysande brukar framställa sig som när hon redogör för sin barndom framför kamerorna.

Det är inte tråkigt en enda sekund. Som 600 sidor Us Weekly med en touch av Dynastin, Inside edition och, tja, Purpurfärgen. För den forna Oscarnominerade birollsinnehaverskans i den sistnämnda filmen bakgrund samt den raketsnabba vägen till världsomfattande framgång är onekligen fascinerande: fattig flicka uppfostras av släktingar, utnyttjas sexuellt av desamma, ligger runt i något slags uttryck för posttraumatisk stress, föder som tonåring ett barn som dör kort efteråt. Skapar därefter om sig själv. Tar tag i studierna, traskar via lokalradion rakt in i tv-branschen, lägger den för sina fötter och vinner därefter både sambon Stedman och hela underhållningsriket.
Berättelsen har i olika omskrivningar berättats förr, tänk folksaga, och därför är det signifikant att Kelley gör stor sak av att Oprah länge använde den gamla Chaka Khan-låten ”I’m every woman” som personlig signaturmelodi. För i någon mån är naturligtvis Oprah Winfreys officiella öde ett slags koncentrat av den amerikanska kvinnliga erfarenheten, något som hon i sin tur varit skicklig på att utnyttja i sin strävan efter att utgöra själfull projektionsyta och identifikationsobjekt för klotets alla kvinnor.
Sexuellt utnyttjad? Då har du en vän i Oprah, som själv varit utsatt för detsamma. Missbrukare? Lugn bara lugn, Oprah har rökt crack. Svart och diskriminerad? Oprah berättar om när personalen på Hermès i Paris kränkte henne och hennes väninna. Fattig? Sätt dig i Oprahs knä och lyssna på berättelserna om hennes förfärliga barndom. Lesbisk? Bästisen Gayle King följer dubiöst nog Oprah vart hon än går. Rik och materialist? Oprah älskar att shoppa!
Huruvida alla dessa personor är på riktigt eller ens trovärdiga spelar en sekundär roll. Huvudsaken är att de är omedelbart igenkännbara för alla. Som inom mytologin, men där Oprah själv spelar alla roller.
Eller, för all del, intar rollen som messiansk frälsare. När Oprah är på gott humör händer det att hon delar ut bilar till publiken (som, när den första glädjen lagt sig, inte visar sig ha råd med eländet). Eller smycken och hudvårdsprodukter. Men då gäller det att sköta sig och skärpa sig. Oprah gillar inte socialbidragstagare eller arbetslösa (trots att båda grupperna utgör en inte obetydlig procentsats av hennes tittarsiffror). Ej heller otacksamma lättingar som bara vill ha och ha eller sexuellt experimenterande elever på hennes flickskola i Sydafrika som går och lägger sig hos varandra i stället för att sköta studierna.
Oprahs idealtyp –  som inpräntas i hennes publik – är tvärtom hel, ren och medelklasstolerant. Hon sköter sig både på jobbet och hemma, gillar att snacka känslor och prylar samt håller sig till den breda politiska och moraliska mittfåran. Samt är obestämt religiös på det postmoderna sättet tillika beredd att förlåta människor som gjort henne illa under tårdränkta och ändlöst pladdriga sessioner. Det är lättsmält och behagligt och personcentrerat.
Inte konstigt att publiken var pingstmässigt hänryckt i 25 år fram till sista Oprahprogrammet sändes för några veckor sedan. Oss var en frälsare född. Återuppstår förmodligen snart för nya tv-mirakel i egna kanalen OWN.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag