Nu är Jesus född och tomten har åkt hem och äntligen är tid att tänka gudomliga tankar. Finns Gud, är hen en hon eller han, och vad vill egentligen Gud? Almapristagaren Kitty Crowther svarar:
Gud kan inte simma och är inget vidare på att klättra i träd utan flyger hellre. Det råder ingen tvekan om hans kön, eftersom han har en fru som råkar vara "kvinnogud". Kanske finns det lika många kvinnogudar som mansgudar, för de är lika många som "stjärnor i skyn".
Det är bara något av allt som "den lille mannen" får veta när han en dag på promenad i skogen träffar på "Någonting" och blir en smula förskräckt. Inte att undra på. Gud ser himla konstig ut: vit och stor och amorf utan andra drag än ögon, näsa och mun i enkla streck. Han har röda konturer och det står en orangefärgad glöd runt dessa. Den tomma och lite barbapapa- eller muminartade formen gör det möjligt för honom att anta en mängd olika gestalter: en skäggig gubbe, en kanin, en hjort, en cowboy, en indian, en gorilla eller - faktiskt - en pappa. Lik den lille mannens far!
Predikar alltså Kitty Crowther här en sorts polyteism - att det finns många gudar? Eller panteism - att Gud finns i allt, besjälar hela skapelsen?
Ja, kanske. Gud vet.
Himla konstig. Gud på promenad.
Nej, förresten. Gud vet inte allt. För när den lille mannen bjuder hem Gud på omelett, tackar han artigt ja men säger att han inte vet vad en omelett är. Men han äter upp sin gräslöksomelett och hjälper gärna till med disken. "Nej, nej, den tar jag sen", säger den lille mannen. Sedan går de och badar, och Gud passar på att gå lite på vattnet.
Gud vet emellertid att den lille mannen heter Teo, som betyder Gud. När de skiljs åt eftersom Guds fru väntar på honom, går Teo hem och diskar, "ler och är lycklig". Och minsann har han inte fått ett orange sken omkring sig, han med.
Det har förstås också fru Gud i sista bilden. Hon sitter och läser något som kanske är en tidning med en te- eller kaffekopp, där man tydligt ser att det står "I" över ett rött hjärta och över det love "GOD". Och frågar sin man: "Skulle inte du kunna laga en av dina berömda omeletter?"
Vafalls? Gud har alltså ljugit för Teo! Får man ljuga och hitta på? Så länge man har och ger och tar kärlek då kanske? Vad vill den där Gud mer än att diska?
Här finns mycket att diskutera under och efter läsningen, för stora som för små. Och bilderna är fantastiska, även om jag är för otränad i bildanalys för att kunna sätta fingret på varför. De är så egna, lite "osvenska" - kanske för att de är så omväxlande täta och glesa, så ogenerat växlar stil. Vissa detaljrika skogsbilder minner om tullnären Rousseaus djungler, men så finns ju den där stora, vita klumpen Gud mitt i allt som en sannerligen utomvärldslig blaffa. Den enda bilden utan Gud där den prudentlige lille Teo står och diskar liknar något som Anna Höglund kunde ha gjort.
I vilket fall som helst är Den lille mannen och Gud en underbar och rik bok, med en lika enkel som fiffig text översatt av Lennart Hellsing. Att skapa så mycket spänning, genomsnäll humor och väcka så många funderingar i en kort historia helt utan konflikter är mästerligt.
FOTNOT. Boken är dedicerad till Crowthers son "Théodore och alla små män". Och jag råkade hitta en belgisk författare - Camille Lemonnier - som 1903 gav ut romanen med den snarlika titeln Le petit homme de Dieu. Författaren vinkar åt alla möjliga håll.
