Ulrika Knutson ger perspektiv åt Jan Guillous pojklekar.
Just hemkommen från Ryssland ser jag Expressens löpsedel på Arlanda: ”GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT – tog emot pengar av KGB.” Undrar förstås om det är nästa anka som är ute och vaggar.
Men nej, den utpekade nekar inte till något. Jan Guillou har druckit champagne med kamraten KGB-överste Gergel, skrivit rapporter och tagit emot reda pengar av ryssarna.
Varför i Herrans namn gjorde han det? Tänkte han sig en rafflande framtid som dubbelagent? Han säger att han hoppades kunna avslöja KGB inifrån. Ambitiöst, om inte annat.
Denna besynnerliga verksamhet pågick mellan 1967 och 1972. Länge sedan nu. Allt preskriberade små brott vid det här laget. Små brott utförda i unga, oförståndiga år. Han var ju bara 22 när han började. Och vid 27 hade han mognat så pass att han gav upp projektet, eller också var det inte kul längre.
Här i Sverige verkar det mest skrattretande alltihop, eller hur?
Jag kan tala om att i Sankt Petersburg har bokstavskombinationen KGB en helt annan klang. Klangen av klackjärn mot trappsteg, knackningen på dörren, prasslet av arresteringsordern.
I januari 1931, när den stora terrorn rullat igång skriver poeten Osip Mandelstam:
Herre, hjälp mig att överleva i natt:
Jag fruktar för mitt liv, jag ängslas för Din slav.
Att bo i Petersburg är som att vila i en grav.
Det var klarsynt av honom. 1938 var det hans tur. Då ekade klackarna i hans trappa. Han dog under transporten till ett fångläger i Sibirien.
Så sent som på 1970-talet, när Guillou skålade på ryska ambassaden, väckte bokstavskombinationen KGB skräck. Joseph Brodsky arresterades för lösdriveri, tusentals människor spärrades in på sinnessjukhus. Så sent som nu, på 2000-talet, mördas hundratals ryssar - inte minst journalister, förresten, för att de söker obekväma fakta. Jag påstår inte att det är dagens motsvarighet till KGB som skjuter, men ryska säkerhetspolisen är urusel på att hitta gärningsmännen. Själva den inkompetensen väcker skräck.
Ja – när man just har suttit i Sankt Petersburg och talat med unga människor som har fått sina släktingar trakasserade och mördade av KGB i generationer, ser man Jan Guillous gamla pojklekar i annan dager.
Varför skrev han inte ett ord om detta i sina memoarer? Det var inte intressant, tycker en leende Guillou. För futtigt, för trivialt. Det är en självupptagen analys. Om inte annat så av hänsyn till offren.
I sin nyutkomna bok Stalins arkiv. Sökandet efter det nya Ryssland skriver Jonathan Brent att ”Stalin visste att den som kontrollerar historien kontrollerar också framtiden.” Och det verkar som om Vladimir Putin – gammal KGB-man – och dagens ryska makthavare inte vill vara sämre.
Brent citerar en äldre och respekterad historiker som för några år sedan publicerade dokument som visade att Röda armén ockuperat Litauen, redan innan Hitler invaderat landet, 1941. Forskaren fick order att dra tillbaka sina påståenden illa kvickt, annars skulle han bli av med både pension och lägenhet, och döttrarna skulle få problem med karriären.
”Här ser vi en tillbakagång till sjuttiotalet”, sade den gamle mannen till Jonathan Brent. ”Det är inget att göra åt.”
Framför allt är det inget att flina åt.
