Det är förståeligt att man vill vidga sina vyer ibland. Efter många och långa år som den realistiska epikens ohotade härskarinna har Kerstin Ekman gjort en del utflykter på sistone. Till den magiska realismen i Gör mig levande igen där en såvitt jag minns helt harmlös pojkvän förvandlades till hund. Till vidarediktningen i Mordets praktik med sina allusioner till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
Nu har hon förflyttat sig från den solitt realistiska mark vi känner igen som Kerstin Ekman-land till ett litterärt kulisslandskap som kan leda tankarna till Paul Austers New York.
Eller rättare sagt: miljöerna känner vi igen - 50-talets Uppsala från Stad av ljus, ett tidlöst, nordligt glesbygds-Sverige från Händelser vid vatten och Vargskinnet-trilogin. Men temat är metalitterärt och huvudpersonen följaktligen författare.
Eller rättare sagt två författare: den duktiga flickan, den socialt välanpassade Lillemor Troj som bär vlieseline- fodrade aftonklänningar, gör sig bra på bild, så småningom blir folkkär för sin breda epik och invald i Svenska Akademien. Samt den ljusskygga och så småningom ganska överviktiga Barbro Andersson som i hemlighet skriver Lillemors böcker, en den högmodiga kreativitetens företrädare som lånar sin gamla barndomskompis identitet eftersom hon (paradoxalt nog) är vettskrämd för recensioner.

Tillsammans bildar de en författare som vi underligt nog känner ganska väl igen, fast Katrineholmssviten omlokaliseras till Kramfors, samerna i Vargskinnet-trilogin förvandlas till resandefolk och Lillemor Troj trivs alldeles för bra med Svenska Akademiens vänliga rutiner för att lämna dem på grund av Salman Rushdie.
Denna set up låter Kerstin Ekman vrida och vända på branschfrågor som naturligtvis har sysselsatt henne länge. Om att använda sin egen erfarenhet i litteraturen, om att använda andras. Om berättande som maktutövning. Om författaren som brutal despot i ena sekunden, hudlöst offer i nästa. Om offentligheten och förväntningarna och vad de gör med det konstnärliga skapandet. Om den inbyggda paradoxen i att litteratur är någonting privat, asocialt och fullständigt hänsynslöst samtidigt som det är offentligt och inte kan existera utan en omvärld som lyssnar, beundrar och ställer upp med råmaterial.
Men den mest slående paradoxen är att de metalitterära fingerdockorna blir levande människor, eftersom de hanteras av en realismens virtuos.
Att den ironiska leken med den realistiska epikens illusionskonster blir njutbar eftersom den utförs av en den realistiska epikens mästerillusionist. Att den internlitterära problematiken får blod och märg genom att filtreras genom den Kerstin Ekman-prosa där vartenda ord är lika karakteristiskt som formen "opp" i stället för "upp".

Om man är gammalt fan av Kerstin Ekmans naturskildringar kan man småle lite grann åt scenen där Lillemor Troj flyttar ut till landet och talar om för sin spökskrivare att hon måste bli bättre på blommor. Men när Ekman sen frambesvärjer lukterna på en spelmansstämma i Dalarna - "rölleka, vänderot, kungsmynta och till slut renfanan som härskade ensam på dikesrenar med grovt gräs" - sveps man med ändå. Man är där, helt enkelt. Man genomskådar skojarknepen och man köper dem lik förbannat.