När vi varit samman i 51 år och två veckor dog Gun Kessle den 23 oktober år 2007. Oväntat var det ju inte; läkarna menade därför att obduktion inte behövdes trots att hon dog hemma i sin säng utan att någon sjukvårdspersonal var närvarande.
Visste vi att hon nu skulle dö? Inte på ett medvetet och formulerat sätt men vårt handlande, hennes som mitt, den sista tiden visar att vi under den nivån visste och handlade i vetskap om att hon var fegher som det hette på äldre svenska, alltså bestämd till en snart inträffande död. ("Alla dö the som feghe äru", heter det i Reuterdals
Gamla ordspråk från 1840).
Att begreppet fegher (feig) försvunnit och ordet feg fått ändrad betydelse visar bara hur vi i vår sentida svenska kultur ljuger för oss själva om livets villkor.
Gun och jag visste, det kan avläsas i våra beteenden den sista tiden; det förklarar också alla de förebud runt oss vilka av de helt omedvetna skulle tros och tyckas ockulta. Men vår var denna tid en styrande insikt under medvetandets yttre yta, perceptionen vår hölls känslostyrt subliminal.
Den morgonen Gun skulle dö satt vi mitt emot varandra och åt frukost i matsalen som vanligt. Jag hade pressat apelsiner, bryggt kaffe och rostat bröd. Hela tiden satt Kurremurr på stolen bredvid henne. En stor gul kastrerad hankatt på nästan sju kilo. Han hade brukat göra så på senaste tiden.
Gun talade om mitt arbete med Dickens. Hon oroade sig för att jag läste in mig allt längre bort på sidospår, sade hon och hon undrade över hur det skulle gå med den stora utställning av flygblad från Paris 1870- 71 (
När gatan tog mediemakt) vi sökt donera till Kungliga biblioteket.
Sökt, ty först hade chefen varit hos oss, tagit emot och druckit champagne. Sedan hade den demokratiska processen satt igång; den hade kvinnomajoritet. Nu skulle KB därför inte ta emot samlingen trots att den var unik, värdefull om man vill tala pengar, och att vi skulle ha skänkt den. Gun skrattade lite över detta men var trött och tappade koppen. Kurremurr strök sig mot henne.
Jon, min dotterson ringde. Han ville tala med Gun. De stod varandra nära. Men hon ville inte gå till telefonen just då; hon sade att han kunde ringa senare, på eftermiddagen. Jag hjälpte henne in i rummet. Kurremurr följde med. När hon bäddats ner hoppade han upp och la sig bredvid henne.
När jag diskat upp kom jag åter in i rummet. Kurremurr låg tätt intill henne. Men hon andades så tungt att jag blev orolig och gick att ringa vårdcentralen. Där tutade det upptaget.
När jag kom tillbaka låg Gun med öppna ögon i sängen och var död. Kurremurr låg inte bredvid henne. Han hade flyttat till min säng. Han såg på mig. Sedan reste han sig, hoppade ner och gick. Jag hörde kattluckan slå.
Kurremurr kom inte hem den dagen, inte heller nästa. Detta oroade mig till en början inte. Jag har aldrig haft inlåsta katter. De har levt sina kattliv, ibland är de borta någon dag.
En lagstiftning som tillåter att folk håller kattdjur instängda i stadslägenheter och bestämmer att de skall ha minst två timmar människoumgänge om dygnet kan inte ha formulerats av folk med djuröga. En katt måste få leva sitt kattliv.
Ibland vill den umgås dag och natt; just när jag skriver detta ligger Sushi på skrivbordet bredvid datorn. Hon väntade där när jag kom på morgonen, tyckte att jag sölat. Sa det när hon hälsade. Men så kommer dagar när hon är ute på kattuppdrag. Är borta någon natt också. Det är hon som bestämmer. Men jag kan resa bort också. Vara i Frankrike eller Indien. Då vaktar hon i och kring huset. Grannar kommer och ger henne mat.
Sushi hade vi fått av min dotter. Men jag hade hållit på med henne, burit henne i mina kupade händer, redan innan hon öppnat ögonen och hon blev också - huvudsakligen - min katt trots att det oftast var Gun som gav mat.
Sushis son Kurremurr var nära Gun. Han var född i hennes säng. Ty Sushi ville ha hjälp och sällskap när hon skulle föda och tog sig upp i Guns säng och ropade. Vissa kattor är sådana. Missan som vi levde med i mer än 20 år var likadan.
Men hennes dotter Negresco födde ute i skogen, i hemlighet. Kanske för att hon ju visste att jag slagit ihjäl kattungar. Sedan när de börjat öppna ögonen och det skulle bli svårt för mig att döda dem tog hon - likaledes i hemlighet - in dem en efter en och gömde dem bakom soffan. Det var Florry, tiken, som berättade det för oss. Hon markerade och gnydde. Det fanns något därbakom. Några liv. När vi lyssnade hörde också vi dem. Fyra kattungar, en behöll vi, tre lyckades vi ge bort.
Sushi var ung. Hon hade lite svårigheter att föda. Hon fick två ungar, två hankatter. En svart och en gul. Den svarta hade en knäck ytterst på svanstippen. Han var Guns favorit.
De växte till sig och när de skulle bli könsmogna borde de steriliseras. Jag stretade emot i det längsta. Det bär mig emot att kastrera handjur. Något slags märklig könssolidaritet. ("Jag har frågat dem, de vill inte" sa jag.) De två började röra sig även utanför tomten. Tog sina första möss. Då blev den svarta borta.
Räven hade tagit honom, eller lokatten (vi har flera sådana här) eller hade han blivit överkörd uppe på stora vägen och slängd i diket. Gun blev ledsen. Bilade längs småvägarna. Letade efter honom men fann honom inte, inte ens några rester.
Jag tog då den gula, Kurremurr, till veterinären och lät sterilisera honom. Han kom alltså aldrig i puberteten, förblev barnslig så stor jägare han var. Trampade och trampade som vore han en liten diande kattunge. Och mycket bunden till Gun.
Bindningen var inte bara den att han fötts i hennes säng och att han aldrig behövt flytta från denna sin värld där födelsesängen var centrum. Gun hade ju fäst honom som man i vår kultur gör med husdjur. Hållit om honom med varma händer från det han fötts och sedan när han börjat äta förtuggat små munsbitar som hon spottat honom i gapet; präglat honom alltså.
Hon hade kattöga. När hon var barn kunde hennes kusiner gräla på henne för att hon bara behövde sätta sig för att katterna skulle komma till henne från dem. Ty sig till henne. Utan att hon lockade. Hon behövde ingenting göra.
Men det var inte så att hon älskade katter. Hon misstrodde folk som sade att de älskade katter, älskade hundar - eller för den delen älskade barn. (Damen bedyrar för mycket!) Man behöver inte ta till stora ord; med djur som med barn, man har rapport.
Ibland hade Kurremurr ju varit borta från huset något dygn, haft ärenden som hörde kattlivet till. Men han höll sig i närheten. Kom fram efter en tid om man verkligen lockade. Men denna gång var Kurremurr borta.
Det dröjde mer än 14 dagar innan han kom hem. Han var då orolig. Gick pratande genom rummen. Visst åt han. Jag försökte ge honom lax och lever och annat han verkligen tyckte om. Men hela tiden var han lite förvirrad. Och visst hoppade han upp i knäet på mig när jag satt och läste. Trampade. Men så med ens reste han sig, hoppade ner på golvet, gick, jag hörde kattluckan slå och sedan var han åter borta.
Sushi var som vanligt. Men Kurremurr hade flyttat. Kom bara på besök i gamla hemmet ibland. En dag kom en granne från andra sidan järnvägen med honom i bilen. Dit hade han flyttat.
Men de kunde inte ta hand om honom även om han var snäll. Kurremurr strök sig mot mig, hälsade på Sushi. Han var vänlig fast lite fjär. Stannade hemma i tre hela dagar. Sedan var han åter borta. Jag förstod honom. Han var Guns katt och när han upplevde hur hon dog där hon låg bredvid honom blev hemmet främmande.
Jag har inte ringt den granne där jag tror han hålls. Jag tog inte hans telefonnummer när han kom med Kurremurr. Jag vill inte. Ty ringer jag honom måste jag ta min bil och hämta Kurremurr men inte bara hämta hem honom. Jag måste köra honom till veterinären och låta döda honom.
Det vill jag inte även om jag vet att jag kommer att bli tvungen till det. Ty att hålla honom inlåst i en bur, eller i ett par rum där han kan göra sina behov i en låda och ha en träbit att klösa på, kan jag inte. Det är mot naturen. Inte heller kan jag resonera med honom, han är ju trots allt ett oskäligt djur. Till skillnad från oss saknar han förmågan att formulera abstrakta ord och utnyttja vårt sekundära signalsystem.
Men det gör ont att behöva döda honom. Otäckt ont.
Jan Myrdal
kulturen@expressen.se
