De lysande lärarna lyser mest med sin frånvaro på filmduken. Jonas Holmberg begrundar en handfull filmer från skolans värld.
När min pappa arbetade på en gymnasieskola i Nybro anmälde en nyexaminerad lärare intresse för anställning på skolan. I ansökningsbrevet anförde han som merit att han hade sett Döda poeters sällskap. Filmens skolskildringar sätter otvivelaktigt spår, om än kanske djupare bakom katedern än i bänkraderna.
I Peter Weirs film uppmanar Robin Williams karismatiske lärare John Keating eleverna att riva ut matematiskt textnära analysmodeller ur läroboken i poesi och i stället göra personliga och känslomässigt grundade läsningar.
Med en udda kombination av romantisk klassikervurm och traditionsförnekande relativism lyckas han öppna de strikt tyglade överklasspojkarnas ögon för Konsten och Livet. Carpe diem, lär Keating. Gör era liv utomordentliga.
John Keating står inte ensam. Läraren som självuppoffrande och livsförändrande hjälte är en återkommande bild i anglosaxisk film. I Sverige har vi, i alla fall innan matteläraren Stavros Louca - nu med skamfilat rykte sedan han kommit ut som evolutionsförnekare - gjorde entré tillsammans med de andra superpedagogerna i Klass 9A, inte sett lika många idealiserande exempel på heroiska lärare.
Svenska filmskapare har snarare intresserat sig för att identifiera samtida skolpolitiska problemställningar.
När Stig Järrels ikoniske demonlärare Caligula smällde till med pekpinnen i Alf Sjöbergs Hets från 1944, riktades slaget rakt in i en pågående skoldebatt som bland annat handlade om problemen med den ännu förekommande agan och hur undervisningen skulle anpassas för att möta samtliga elevers behov i allt brokigare klassrum.
I fler och fler skolbänkar satt barn och ungdomar från arbetarklassen, som efter skoldagens slut ofta tvangs sysselsätta sig med extrajobb i stället för läxläsning.
Men när rektor Henning L Håkanson vid Palmgrenska samskolan kände sig nödgad att försvara läroverket i Aftonbladet - manusförfattaren Ingmar Bergman hade modellerat Hets efter sin egen tid vid skolan - instämde han inte i de progressiva lärarnas ambition att skapa en inkluderande utbildning som tog hänsyn till elevkårens variationer:
"En skola kan ej vara anpassad för drömmande bohèmer utan för normalt funtade arbetsmänniskor", skrev Håkanson, varpå Bergman frågade sig vart då drömmarna skulle ta vägen: "Skall elevmaterialet uppdelas: Du är bohem, du är arbetsmänniska, du är bohem o.s.v.".
De bortsorterade bohemerna skulle sedermera få sin revansch. Revoltens 1968 inleddes i studentkorridorerna, och utbildningssystemet var ett av de fält där omvälvningarna skulle bli som mest påtagliga. I svenska skolor tystnade såväl morgonsamlingarnas psalmsång som skrapet från stolarna när en en nyanländ lärare skulle hälsas i givakt. Skolan skulle bli en demokratisk institution.
Många gladdes åt förändringarna, men i Jan Troells expressionistiska Ole dole doff, inspelad på Sorgenfriskolan i Malmö där Troell själv tjänstgjort som lärare, luftades oro för nyordningen. Per Oscarssons plågade pedagog slits mellan antiauktoritär idealism och klassrummets krigstillstånd. I en smärtsam replik formulerar Oscarsson sin trängda position mellan nya idéer och gamla strukturer: "Felet med mig, är att jag ställer mig på elevernas sida mot mig själv."
Tvivlen över yrkesidentiteten lever kvar in i våra dagar. I De ofrivilliga försöker Cecilia Milocco problematisera grupptryckets mekanismer i klassrummet, men blir sedan utsatt för desamma i lärarkollegiet. I den dokumentära Vikarien ber en uppgiven idealist sin gamla stränga Lundamagister om hjälp när klassen spårar ur.
Mest kritisk mot den svenska lärarkåren är kanske Peter Schildts Tusen gånger starkare. Klassföreståndaren uppmanar den nya tuffa tjejen Saga att sätta fart på flickorna som inte "tar plats", men att på riktigt rucka på klassrummets könsmärkta maktbalans leder till konflikter som lärarkåren inte orkar hantera. Saga stämplas som upprorsmakare och tvingas bort från skolan.
Delvis framstår de samlade filmerna som en fresk över en havererad flumskola, men filmskaparna verkar samtidigt inte heller dela utbildningsdepartementets dröm om att återinföra auktoritära läroinrättningar för normalt funtade arbetsmänniskor. Också den stränge veteranen blir handfallen inför bråkstakarna i Vikarien.
Snarare än att erbjuda inspirationsmaterial eller pedagogiska framgångsrecept påminner samtidsfilmen om hur svårt och utsatt läraryrket är. Vi ser villrådiga lärare som utan stöd från kollegorna saknar verktyg att identifiera och hantera de mångbottnade motsättningar som ständigt uppstår bland bänkarna.
Antagligen kommer ingen läraraspirant att inkludera de här tvehågsna filmerna i sitt cv. Men det är nog på sitt sätt ett ganska bra betyg.
FOTNOT. Sista avsnittet av Klass 9A sänds i SVT1 i kväll kl 20.
