Kriminaliteten är sällan poängen med kriminallitteraturen. Men om man saknar skildringen av samtida miljöer eller sociala sammanhang på annat håll i den svenska litteraturen kan man ofta få dem på köpet med våldtäkterna eller seriemorden.
Ibland kan dock research-frukterna ta överhand så till den milda grad att man undrar om förevändningen att detta ska vara kriminalroman borde ha övergetts från början.
Detta är ett av problemen med det som enligt baksidestexten är ”sista delen av en trilogi”, uppföljaren till Katarina Wennstams tidigare ”spänningsromaner” Smuts och Dödergök.
Ordentlig research har uppenbarligen bedrivits i den svenska filmbranschen, med resultatet att skildringen av en filminspelning och förhållandet mellan en ung, kvinnlig skådespelare och en gorillahanne av känd typ är bokens behållning.
Försöken att dels tvinga in denna miljö i en kriminalintrig, dels befolka den med personer från trilogins två tidigare delar verkar däremot ha skett under så pressade former att boken nästan fysiskt utstrålar deadline-brådska. Man skruvar nervöst på sig när man läser.
Brådskan, får man anta, är också orsaken till de stilistiska krumsprången (”han lyssnade på sitt urins melodi”) och den typen av sexualpoesi som utgör talibanismens främsta propagandaredskap på våra breddgrader (”de ropar högt båda två när han fyller henne och bakom Madeleines slutna ögon böljar färger och ljus som hon inte vet varifrån de kommer”).
Här finns ett angeläget ärende, en diskussion om sexuella övergrepp i filmbranschen och om rättssystemets sätt att hantera dem, men ingenting som inte redan har formulerats bättre i Wennstams debattböcker om saken.
Om kriminaliteten inte ska vara poängen med kriminallitteraturen, då måste man tänka lite mer på det andra ledet i sammansättningen.